Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Henry Olsson: Fru Lenngrens anonymitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU LENNGRENS ANONYMITET
skulle kunnat förlåta sig den, "om den icke
varit en följd av hennes dotterliga erkänsla
för sin Faders omsorg om hennes uppfostran".
Han meddelar att hon snart lade bort alla
latinska böcker och hellre försakade umgänget
med Horatius själv än blottställde sig för
misstanken om en sådan lärdom.
Självfallet har fru Lenngren genom denna
skygghet att på något sätt verka vitter eller
lärd dam hållit tillbaka sina impulser och
hämmat sin egentliga natur. Det finns ett par
anekdoter i Atterboms "Svenska siare och
skalder", som bestyrker detta. Vid ett
sommarbesök hos Franzén, heter det, "avhörde
han med så nitisk uppmärksamhet en
komministerfrus långa berättelse om en sin
älsklingskalvs levnadslopp, att hon allsicke märktes
äga något öra för Skaldens älskliga och fint
bildade maka, som satt på hennes andra
sida och sökte på gott manér inleda ett annat
samtalsämne; hela hennes själ tycktes, till
den goda prästfruns förtjusning, vara med
spändaste nyfikenhet riktad på kalvens
underbara öden". Nu kan det ju invändas att det
möjligen var en mycket märklig livshistoria
eller att fru Lenngren som god satiriker fann
ett nöje i prästfruns sätt att berätta. Men
Atterbom påstår att hon av grundsats tycktes anta
en så enfaldig uppsyn som möjligt och sade
ingenting alls eller endast de utsöktaste
trivialiteter också då hon råkade kvinnor som själva
var snillen. Kritikern har inte tänkt på att det
kanske var just i sådant sällskap som hon
blev som mest trivial, och strängt taget bör
ju också snillen få ha sina rättigheter, t. ex.
att avsky andra snillen eller att vara
snillrika när det passar dem själva. Men vad
Atterbom inte kan förlåta är tydligen att fru
Lenngren inte tinade upp ens då hon
sammanfördes med den romantiska skaldinnan Amalia
von Helvig från själva skaldehovet i Weimar.
Till den introducerande Franzéns förtvivlan
förblev fru Lenngren stum, och för den tyska
gästen återstod endast att resa hem med en
stilla bön att Gud måtte bevara henne för alla
kvinnliga snillen i Norden. Även gustavianer
kunde tydligen ha en tåga av folket i
Nifel-hem.
Men denna karakteristik av bundenheten i
fru Lenngrens väsen gäller inte hennes
uppträdande i den intima vänkretsen, som
samlades vid det berömda tebordet. Där visade hon
sig tvärtom som den spirituella och förtjusande
värdinnan, och umgängestonen var den allra
angenämaste. Rosenstein nämner visserligen
att hon inte hade stort behov att förtro sig åt
någon, och Wallmark berättar att hon inte ville
uppträda som skaldinna så fort sällskapet var
större eller blandat. Men Rosenstein talar för
övrigt om hermes lugna och glada vett och
oaffekterade kvickhet. Han berättar att då det
uppstod dispyter avgjorde hon ofta frågan
utan att synas vilja det genom ett kort uttryck,
som fälldes med hennes vanliga modesti, men
vid minsta tecken till bifall slog hon ned ögonen
och tycktes liksom vilja säga: "Har jag sagt
något som förtjänte beröm?"
Så fort det blev fråga om någon sorts
offentlighet drog sig däremot skaldinnan genast inom
sitt skal. Svenska akademien lät redan 1803
framföra en artig hemställan till henne att
samla och utge sina dikter. Hon lär ha känt
sig smickrad av utmärkelsen och svarade att
hon skulle tänka på saken, men någon samling
av hennes poesi blev det inte under hennes
livstid. Som inledning till den först 1819
utgivna upplagan skriver också maken: "Hon
överlämnade till efterlevande att bedöma, om
hennes poetiska tidsfördriv förtjänte att
förvaras från glömskan, och önskade, att de
i sådant fall ej måtte synas under annan titel
än Skaldeförsök." Titeln svarar mot raden
"bifall en ivrig försökares yrkan!" i den kända
programdikten "Invokation" men är ju
verkligen på ett egendomligt sätt malplacerad.
Leopold yttrar också i ett brev till utgivaren 1826,
741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
