Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Henry Olsson: Fru Lenngrens anonymitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY OLSSON
då andra upplagan utkommit: "Låt mig dock
säga med uppriktighet, att jag sett med
missnöje det illa passande ordet Skaldeförsök ännu
behållas på titelbladet. När modestien går över
sin gräns, förlorar den sin effekt, och får
anseende av affektation. Vad som genom
egenheten av slag och förträffligheten däri icke
finner sin like någonstädes kan ej rimligen
bära namn av försök."
Hur förhöll det sig nu med denna så ivrigt
hävdade anspråkslöshet, denna så sällsynt väl
bevarade anonymitet? Var det så som enligt
Atterbom hennes förtrognaste lär ha ansett:
att det inte ens fanns en vrå för äregirighet
i denna från alla starka lidelser fria själ?
Nådde hon fulländningen utan den
konstnärliga ärelystnad, som annars tycks vidlåda allt
vad till poetarum genus hör? Var hon enbart
en sval och lidelsefri natur? Betraktade hon
sig endast som en ivrig försökare? Visste hon
inte att hon i diktens värld var en Kellgrens
like? Eller stöter man här på en själslig
komplikation, som ger förklaringen till att hon
gömde sin lyra under sitt sybord och sitt
verkliga jag under en mask?
Om man studerar fru Lenngrens
diktarut-veckling, kan man nog lätt få det intrycket att
hon nådde mästerskapet som på lek och fick
som en milda gudars skänk vad andra diktare
hårt fått kämpa sig till. När de nu klassiska
dikterna först såg dagen i makens och
Kellgrens tidning Stockholms Posten på 1790-talet,
vann de med ens allas bifall. "I alla kretsar
av umgänget", skriver Rosenstein, "från de
högsta, där man vanligen är mera böjd för
kritik, än bifall, och till dem, där man ofta
är obekymrad om vittra yrken, blev hon lika
beundrad. Man kunde flera av hennes stycken
utantill. Varken avunden, eller människors vana
att tröttna vid att jämt berömma, minskade
hennes rykte, som årligen växte, och, när hon
upphörde att utgiva något, blev saknaden lika
allmän som verklig." Redan i februari 1795
skriver Leopold till Rosenstein angående det
väntade tomrummet i Svenska akademien efter
Kellgren: "Uteslutas fruntimmer av våra
författningar? Annars vore visserligen Fru
Lenngren en både stor acqvisition och rättvist ämne
för Academiens uppmärksamhet." När
skaldinnan rodnade att visa sig bland Akademiens
åhörarinnor, berodde det helt visst till någon
del på att hon av allmänheten utpekades som
dess osynliga ledamot. Anonymiteten tycks
endast ha befordrat hennes ära och rykte, och
efter hennes död har domare som Leopold,
Runeberg, Snoilsky högtidligen tillerkänt henne
en plats som en av vår vitterhets stora.
Men trots sin fina poetiska instinkt och
sitt osvikliga handlag har fru Lenngren
givetvis som andra författare genomgått viktiga
kriser och allvarligt brottats med yrkets
problem. Från början var frågan om kvinnans
rätt till vittra sysselsättningar en sådan allt
dominerande huvudfråga för henne. I själva
verket var hennes tidigaste ståndpunkt
emancipationskvinnans, för vilken hon ju i viss
mån var förutbestämd genom sin lärda
utbildning. Hennes första stora dikt, "Tekonseljen",
1775, är ju ett förtäckt försvar för kvinnans
rätt att ägna sig åt studier och vitterhet på
trots av alla skvallertanters skrockanden att
poesien vore oförenlig med hennes egentliga
kall: "Men lägg man versen i en gryta, / Få
se, om soppan då blir fet!" Hur medveten
denna ståndpunkt var framgår av hennes
företal till översättningen av operan "Lucile", 1776.
där hon ger en mycket frank replik till dem
som menar att hon "överskridit den gräns man
egenvilligt satt för mitt köns snille". Hon säger
sig hoppas att "uti en Gustaf den tredjes
upplysta tidevarv, denna ej mindre än många
andra fördomar, som ännu fjättra våra
begrepp, lyckeligen få sin bane, och fruntimren
även vinna mera utrymme för själens
förmögenheter, än man hittills velat unna dem".
Hon vandrar här i den kvinnligt medvetna fru
742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
