Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Åke Janzon: Introduktion till E. M. Forster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE JANZON
honom inte. När engelsmannen Fielding blir
vän med Dr. Aziz, börjar indierns misstro genast
göra sig gällande, engelsmannen stöts bort av
vännens brist på värdighet, och indiern kan
inte förstå, att man kan portionera ut sina
känslor. En ständig dialog mellan attraktion
och repulsion bildar berättelsens rytm.
Spänningen mellan polerna blir ibland så stark, att
författaren frestas att experimentera med
tanken på att överge tron på förbindelserna
människorna emellan. Så i fallet Mrs. Moore och
för ett ögonblick även i fallet Fielding.
Mrs. Moore — en gestalt besläktad med
de tidigare romanfigurerna Miss Abbott, Mr.
Emerson senior och Mrs. Wilcox — känner
en stark dragning till Indien och indierna men
blir tillbakasatt av Anglo-Indien och av sin
son. När hon upplever det underligt intiga ekot
i grottorna i Malabar, får hon en vision av
universums totala tomhet och panik.
Hänförelse, medlidande, tapperhet — det finns,
men det är ett och detsamma och sà är ock
lumpenhet. Allt finns, intet är något värt. Om man sagt
något tarvligt eller citerat upphöjd poesi på den
platsen skulle svaret ha blivit detsamma — "o-bom".
Det ruskiga överfallet tedde sig för henne som
kärlek; om det var i en grotta eller i en kyrka —
Bom, det kunde vara detsamma. Man brukar anse att
det följer djup visdom av visioner, men — vänta tills
ni själv får en, kära läsare. Själva avgrunden kan
vara futtig, evighetens orm kan vara gjord av små,
små maskar.
Denna Mrs. Moores upplevelse genljuder
ekolikt på olika ställen i romanen, och den
varieras och suppleras av den gamle
bramanens hinduiska orakelvisdom. Överhuvud är
hela romanen uppbyggd med ett slags eko-
teknik, vissa handlingar upprepas tillfälligt
men signifikativt, yttranden återkommer, de
personliga konflikterna har ständigt paralleller.
Men Mrs. Moores undfådda vision av alltings
meningslösa identitet är inte hennes sista.
Innan hon lämnar berättelsen för att drabbas
av den plötsliga död, som hos Forster alltid
får symbolisera tillvarons tillfälliga natur, får
läsaren en glimt av hennes tankar på resan
från Indien. Hon inser att Indien inte bara är
ett eko, att intigheten inte är något slutgiltigt,
och att indierna och människorna överhuvud är
något att längta efter, något som gäller. Genom
tillfälligheternas spel blir hon också senare
i berättelsen — efter sin död — i folkets
uppfattning transfigurerad och sammanblandad
med en indisk gudomlighet. — Mot Mrs.
Moores egendomliga uppgörelse med evigheten
svarar Fieldings uppgörelse med verkligheten.
Under de aldrig upphörande konflikterna är
han till slut nära att svika sin egen moraliska
standard, nära att resignera. Han frågar sig:
"Skulle jag numera vilja trotsa hela min egen
nation för en ensam indiers skull?" I oviss,
svävande kontrapunktik, broderskapets idé mot
de nationella realiteternas isolerande tryck,
prosan contra lidelsen, slutar berättelsen tvärt
i ett kort, häftigt crescendo.
I en liten pamflett som Forster utgav 1939,
"What I Believe", återfinner man Fieldings
fråga jakande besvarad. Tron på de
personliga förbindelsernas allt överskyggande värde
är där uttryckt i en sats, som kan sägas vara en
tillspetsning av hela E. M. Forsters liberala
demokratiska uppfattning: "Jag avskyr tanken
på saker, och om jag måste välja mellan att
förråda mitt land och förråda min vän, hoppas jag
att jag skulle ha kuraget att förråda mitt land."
756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
