Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Artur Lundkvist: Amerikansk litteraturanalys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMERIKANSK LITTERATURANALYS
pessimistisk och arrogant. Den verkliga
konflikten såg han inte mellan klasserna utan
mellan profitbegär och skapardrift, inte mellan
kapital och arbete utan mellan kapitalet och
den intellektuella eliten, som skötte
profitsystemet åt kapitalet och därvid offrade sig
själv. Veblens livssyn blev efter hand allt
svartare, han betraktade samhället som en urartad
mekanism, en oavbruten, fruktlös kamp mellan
människan och de krafter som ödelägger henne.
Han blev särskilt berömd för sin dräpande stil,
men Kazin anser inte att den tål en närmare
granskning. Hans satir var fyrverkeriartad, en
invecklad retorik som han var offer för i stället
för att behärska. Det var i grunden sin egen
böjelse för formalism och lärdomsjargong som
han med grotesk humor karikerade.
En tredje opponent var Parrington, vars stora
verk "Main Currents in American Thought"
kom att starkt influera trettiotalet. Han såg allt
amerikanskt tänkande i ljuset av samtidens
sociala kamp och återfann överallt Amerikas
revolutionära traditioner, den bärande
kontinuiteten från Jefferson och framåt. "Amerika
grundlades genom uppror och det skulle
fortsätta upproret tills varje falsk lojalitet var
avkastad och omsorgen om det allmänna bästa
erkänts som den enda lojaliteten värd att
respektera." Kazin kallar honom den amerikanska
föreställningsvärldens förste uttömmande
historiker, men allt blev för honom en fråga om
sociala och ekonomiska krafter i brottning, och
hans bristande känsla för litteraturen som
litteratur, som konstnärlig skapelse, har gjort
hans framställning fragmentarisk.
Redan tidigt framträdde sådana rastlösa,
impressionistiska förmedlare av europeiska
strömningar som Thompson och Huneker. Med
europeiskt ryggstöd satte modernisttidskrifterna
in sin stöt mot den amerikanska
efterblivenheten och började det glada upproret mot
traditionen. Mencken blev den muntraste och
hänsynslösaste av angriparna, en kritikens komiske
clown som ställde allting på huvudet. Kazin
går påfallande strängt till rätta med hans
godtycke och ansvarslöshet, hans groteska
överdrifter och missvisande mytbildningar, men
han har ju dock sin givna plats som kulturell
emancipator. Tillsammans med liberala kritiker
som Brooks, Krutch och Lewisohn dominerade
han efterkrigsperioden. Brooks hävdade att
diktaren måste vara rotad i en bestämd kulturkrets
för att kunna åstadkomma någonting av
betydelse, men denna betingelse saknades i det
moderna Amerika. Hans kritik blev ett slags
dramatiserad misantropi, såsom i böckerna om
Mark Twain och Henry James, dessa exalterade
sorgekväden över "den förgyllda epoken". Med
Emersonbiografien 1932 började hans
sentimentala idyllisering av Amerika före
inbördeskriget, varigenom han förrådde det verkliga
postulatet för sitt gräl med det senare Amerika.
Krutch åstadkom med "The Modern Temper"
en efterkrigspessimismens bibel, där livets
meningslöshet med överlägsen nihilism och
skepticism insattes i ett kosmiskt perspektiv.
Lewisohn anklagade sina kritikerkolleger för
att varken äga passion eller vision. Själv en
jude från Europa lamenterade han över den
skapande begåvningens öde och främlingskap
i Amerika. Hos honom förenades brinnande
allvar med en högmodig besatthet av de egna
idéerna, och hans kritik kom alltmer att urarta
till självbiografisk martyrologi.
Alldeles särskilt lyckad är Kazins
framställning av de båda konservativa kritikerna Babbitt
och Möre, lika rättvist nyanserad som lekfullt
avslöjande. Dessa båda imponerande
anakronismer hade ända sedan nittiotalet framhärdat
i obeveklig fiendskap till hela den moderna
utvecklingen, när de omkring 1930 plötsligt
fann sig vara huvudfigurer i en våldsam
mot-reformation, den efter sträng disciplin och
solida värden ropande "nya humanismen".
Babbitt var en robust lärd som hatade känsla
och veklighet, en rigorös klassiker i kamp med
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
