Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Litterär Pariskrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
LITTERÄR PARISKRÖNIKA
Efter sex år går jag åter en morgon i Paris.
Jag tar mig redan vid sjutiden upp till Étoile
och vandrar nedför Champs-Élysées. Var femte
minut vänder jag mig om; hjärtat skälver, när
triumfbågen åter framträder i det silvergrå
morgondiset. Amerikanerna har lagt beslag på
de flesta hotellen och restaurangerna i hela
staden och särskilt vid Champs-Élysées — ändå
är staden sig lik, och jag överraskar mig med
att stå med våta ögon, när jag efter fyrtiofem
minuters promenad äntligen är nere på Place
de la Concorde. Jag ser enstaka skottmärken
på Hotel Crillon och sjöfartsministeriet, men
annars är platsen oskadd. Ur ett fönster Rue
Rivoli 242 tittar svenska klubbens direktör,
livskonstnären och människovännen Gunnar
Berndtson ut, och jag hinner observera, att
alla parisiska damer löper till sitt arbete utan
strumpor men med fullt bevarad grace. Jag går
över Tuileriträdgårdarna och tar mig över på
vänstra stranden, följer kajerna bort mot
Institutets ärevördiga kupol och viker upp på den
gata i Paris, som jag känner bättre än min
ficka, Rue de Seine.
Klockan slår nio, och när jag väntat en
stund utanför n:r 22, hör jag snabba steg på
trottoaren, ser en ung man låsa upp dörren
och faller i hans armar. Richard Anacréon
lever ännu och har sin butik kvar! Han släpar
mig in i det lilla rummet bakom antikvariatet,
och det dröjer inte många minuter, förrän han
förevisar sina nyförvärv, bl. a.
originalupplagan av "Les nourritures terrestres", som nu-
mera betingar ett pris av 25 000 francs. Jag
ser, att Anacréon i fönstret har lagt ut en rad
originalupplagor av Paul Valéry — på sidan
sitter t. o. m. ett porträtt med dedikation —,
och i nästa ögonblick går jag igenom hans
sannolikt alldeles unika samling av
Valéry-tryck. Han har allting i de bästa upplagorna,
nästan alla med dedikationer och ett stort antal
med spjuveraktiga teckningar, delvis av hög
klass. Valéry älskade att efter akademiens
arbetssammanträden ta en sväng uppför Rue
de Seine och språka bort en timme eller två
med den sydländskt livlige, unge bokhandlaren,
som försäkrar mig att Valérys skönaste verk är
hans essay över trädet och hans betänkande till
Institutet över "dygderna" — Franska
akademien utdelar som bekant bl. a. ett dygdepris,
som jag en gång hört den tuppaktigt kråmande
skojaren Robert de Flers kommentera i ett
hög-moralistiskt tal under kupolen. Jag tillhandlar
mig ett underskönt originaltryck av Valérys
akademital över Voltaire och söker mig upp
till närmaste kafé för att skära upp häftet och
ta del av det. Jag har knappt hunnit begära en
kniv, förrän garconen intresserat böjer sig ned
och vänder på boken: i nästa ögonblick får jag
en föreläsning om Valéry, hans vanor, hans
lugna, beska kommentarer över tyskarna, hans
beslut att stanna i Paris, hans intresse för
döden — som påminner om Heidenstams —
och hans älsklingsreplik:
"Jag är lika betagen i tankens alla rörelser
763
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
