Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Diskussion: Ronald Fangen svarar Artur Lundkvist - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
så findes det under alle omstendigheter
relative verdier og under bestemte omstendigheter
absolute verdier som ordets folk må hevde og
stå inine for — hvis de ikke selv skal
korrum-peres uoprettelig. Det er tragisk, men det er
ikke unyttig. Kunde det ikke utvindes verdier
av det tragiske var livet først for älvor håpløst.
Om det er kristendommen eller forfatterne
som gjennem «sina underlåtenhetssynder» skal
ha skyiden for «samtidens elände» — det er
vel i grunden en ørkesløs problemstilling.
Kanske har begge parter sin del av skyiden.
Kanske har ingen av dem ydet menneskeheten sin
maksimale tjeneste. Når det gjelder
kristendommen har Shaw utvilsomt rett når han
hevder at den aldrig for älvor er blitt prøvet
på de avgjørende områder av menneskenes
kollektive liv som heter politikk, økonomi og
sosiale ordin inger. Skyiden for det falder både
på de kristne som har akseptert troens förvis-
ning til det eksklusivt metafysiske — og på
de utallige ikkekristne som i høiden vil
tole-rere kristendommens plasering i en metafysisk
skammekrok. Hvilken «psykologisk metod» og
hvilken förnuft har forøvrig vist sig mer
«funk-sjonsduglig» enn den kristne tro?
Kristendommens ålder kan i denne forbinnelse neppe være
noe argument mot den — al den stund såvel
menneskelige instinkter som menneskelig
förnuft uomtvistelig er adskillig eldre og likevel
ikke har bragt det lenger.
Mig bekjendt består min «sj
älvdramatisering» ikke i annet enn at jeg tillåter mig å
hevde mine meninger og min overbevisning.
Denne min overbevisning forbyr mig enhver
form for menneskedyrkelse. Skulde jeg derimot
på noen måte forråde min overbevisning vilde
det berøve mig det minimum av selvrespekt
som intet menneske, äller minst en ordets mann,
kan unnvære. Ronald Fangen
TEATER OCH FILM
Teater
Karl XI av Ivan Oljelund. Dramatiska
Teatern.
Man vet att Ivan Oljelunds första långbyxor
var sydda av vadmal; tyget tillverkades på
gården. Med tiden — efter anarkistbrus under
tiotalet — präglades också karaktären av den
traditionsbundna dräkten; en okonstlad,
oblandad hederlighet har utmärkt honom. Han har
väl därigenom blivit en smula förbigången i en
kulturperiod, där förutsättningarna för en
livssyn tyckts vara för problematiska för att kunna
svara mot denna odelat positiva mänsklighet.
Vadmalskaraktären, t. ex. som grundval för en
regeringsform, förtjänar inte vår tillit, och i sin
brist på aktualitet kan den gränsa till tråkighet.
Men vad beträffar Oljelund är det lätt
begripligt att inspirationen slutligen slagit rot hos
Gråkappan själv. Per Hallström har skrivit ett
stycke om Karl XI vid Lund, men Strindberg
hoppade över honom; den mogne regentens
tunga, orörliga lynne har inte lockat till
dramatiska tolkningar, och man har nu intrycket att
Oljelunds omsorg om ett komplett kungagalleri
varit lika stor som om Karl XI: s
socialreformatoriska gärning. Han har satt in sitt tygstycke
i den långa väven utan att våga komponera för
fritt i den givna ramen; Strindberg har fått
bidra med en del scenidéer, det mesta av resten
tycks hämtat från ännu äldre teater. Oljelund
har inte lyckats bryta sig ut ur tablåteatern.
I en tungfotad ingress orienterar rådsherrarna
med mängder av appositioner publiken i den
historiska situationen. Kungen gör emellertid
plötsligt entré och rensar luften och lyckas hålla
intresset vid liv även andra akten. Sedan är det
slut och föreställningen kompletteras av tre
utpräglade tablåbilder — De la Gardie på
Makalös, De la Gardie fattig och döende på
Venngarn, den ensamme kungen på slottet.
I den sista gläntas det likväl till det drama,
som kunde ha blivit av ett ämne, vilket
långtifrån är utan aktuellt intresse. Kungen "får
erfara vad man kan kalla segrarens
svårmod" — har han handlat rätt? Men denna
diskussion utvecklas aldrig. Som pjäsen nu
presenteras, ger den ett rättsfall, där själva
rättsfrågan enbart tangeras. Likväl saknas inte
anknytningspunkter för modern diskussion —
775
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
