Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
tåren själv märker när hon bär sig illa åt,
såsom när hon i den förförda flickans närvaro
talar om henne som om hon vore en bra
mjölkko. Hon är för slät mot förvaltaren så länge
han har övertaget och för billigt triumferande
sedan hon genom ett synnerligen lägligt
neddimpande arv på en kvarts million blivit
ekonomiskt oberoende av honom. Akten dalar
hastigt från Strindberg till Sigge Stark.
Men tredje akten är ändå den
besynnerligaste. Det är midsommarfest i paviljongen
och det dricks champis. Itänd av vinet och
alltjämt berusad av arvet, som hon trots hotet om
process från släktingarna beslutat sig för att
behålla, skall fru Kreutz ge sig det blodfulla
livet i våld. Hon är trött på att vara
sånggudinna och vill helt vara kvinna. Först söker
hon vampa ryttmästaren, som emellertid finner
galoppen för häftig och sitter av helt ograciöst.
Sedan kastar hon sig i armarna på förvaltaren,
som är mindre blyg och tar ett försvarligt
livtag om henne på schäslongen. Men det plötsliga
inställandet av allt motstånd blir för mycket
för honom, han råkar ut för en antiklimax som
mycket påminner om den som drabbade den
olycklige konstdoktorn i broder Fritz Thoréns
roman "Kärlek". Återstår så att bjuda ut sig åt
provinsialläkaren, och denne nyktre resonör
utan förvillande illusioner om tingen och
människorna hyser iraga betänkligheter att ta för
sig. Medan han och hon skålar för sin
stundande resa till Sydamerika sluter sig ridån
definitivt om den gula paviljongen.
Vad har författaren menat med sitt stycke?
Förmodligen bara detta att en människa kan
tröttna på att vara vad andra vill göra henne
till för att i stället vara vad hon innerst är. Det
går nu för sig, men i detta fall tror man inte
ett smack på förloppet. Den förment verkliga
In;a Kreutz är en alldeles overklig figur, en
urspårad skrivbordskonstruktion, och det är
synd, eftersom de fyra herrarna som spelas ut
mot henne inte är oävet tecknade. Einar Thorén
har ett icke föraktligt handlag och en viss
känsla för det dramatiskt verkningsfulla. Han
kan verkligen skriva en naturlig dialog, som
varken blir för kvick eller för uddlös. Men
psykologiskt omdöme tycks han alldeles sakna.
Han offrar den inre logiken till förmån för
det sceniskt verkningsfulla, och det stämplar
honom som amatör.
Fina artister har han fått att leka med. Karin
Kavli, som haft det mörkt problematiska till
speciellt rollfack, slår sig lös som komedienne
och får användning för sin humor och
ill-fundighet. Herrkvartetten är briljant samspelt
och utförs av fyra virtuoser. Olof Widgren är
helt mänsklig som den blide, bekymrat
förälskade prästen. Där har författaren genom en
skådespelares fina intuition och mönstergilla
ambition fått åtskilligt till skänks. Stig Järrel
befinner sig på ett enklare plan, men hans
ryttmästare är utförd med intelligent skämtlynne.
Holger Löwenadler sköter basstämman; att
han skulle hinna avvinna sin nästan slående
typ av hundaktigt trofast, blint rasande
försmådd älskare några nya sidor kan man ju
inte begära. Åke Claesson slutligen har som
läkaren en roll nästan utan konturer men
lyckas på något märkvärdigt sätt ändå göra
den innehållsrik. Stig Torsslow regisserade och
skötte sig utan anmärkning.
Efter SaLacrous "Fästmännen i Le Havre"
och "Sånggudinnan" frågar man sig: har
studion byggts för att härbärgera stycken som
inte anses nog bra att föras fram på den stora
scenen? Georg Svensson
Bunbury (The Importance of Being Earnest)
av Oscar Wilde. Blancheteatern.
Fästmännen i Le Havre (Les Fiancés du
Havre) av Armand Salacrou.
Dramatiska Teaterns Studio.
"Ingenting är så farligt som att vara för
modern; man blir så plötsligt omodern", heter
det i ett av Wildes stycken, och de fick själva
erfara sanningen därav. Men efter att ha hängt
i teatergarderoben ett par decennier har de
tagits fram och befunnits inte moderna på nytt
men omoderna på ett förtjusande, otroligt sätt.
De spelas nu också i sekelskiftets kostymer med
accentuerande av det maniererade,
operettmässigt overkliga i upptågen. Och man kan
parodiera Wilde utan att han tar anstöt, ty han var
själv ute i parodiska avsikter: mot själva
för-veoklingskomediens form som hos honom drivs
till det nonsensicala, mot maneren i det
högaristokratiska lättingsskikt, som utgjorde
resonansbottnen för hans kvickhet. Men han var
samtidigt djupt solidarisk med vad han
parodierade, en dandy som ställde ut sig och sina
likar till den profana hopens begapande med
den mest obesvärade självbelåtenhet: "Just så
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
