Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- November. N:r 9
- Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
här onyttiga och absurda är vi, men inbilla er
inte att vi har en tanke på att förändra oss till
det bättre." En socialreformator som begagnade
Wildes komedier som tillhyggen skulle ta sig
ungefär lika intelligent ut som den som i
Wode-houses Bertie Wooster ansåg sig ha funnit ett
argument för arvskattens höjande.
Den wildeska kvickheten har alltså ett drag
av medveten absurditet, och skall den ha
utsikter att slå så får den inte framföras på ett
triumferande sätt med idel kursiva bokstäver.
Replikerna skall tappas med utstuderad
nonchalans och ett omärkligt ursäktande leende,
annars blir man bara retad över att de inte var
kvickare. Blancheteaterns föreställning av "The
Importance of Being Earnest", här kallad
"Bun-bury", brast åtskilligt härvidlag. Hilding Gävle
som Algernon sade sina lustigheter bäst, men
även han sög litet för länge på dem. Håkan
Westergren som mr Ernest, här omdöpt till
Frank för ordlekens skull (varför inte Alvar?),
var däremot alldeles ostilenlig. Han ansträngde
sig att vara komisk i stället för att bli det
omedvetet. Lika skränigt hårt tog Gull Natorp på
sin roll som lady Bracknell, varigenom några
av pjäsens dyrbaraste möjligheter spolierades.
Ännu ett par steg i riktning mot revysketchen
gick Douglas Håge som prästen och Anna Lisa
Baude som guvernanten. Däremot höll Claes
Thelander mönstergillt stilen som Algys betjänt,
andlig fader till den odödlige Jeeves, och
Marianne Aminoff spelade sin söta herrgårdsflicka
med utsökt behag.
Framförandet i sin helhet kom en att undra
om pjäsen inte ändå trots allt var död, men när
man efteråt tog fram och läste den på engelska
fann man att den lika förbaskat var vid bästa
hälsa.
*
Det finns vissa likheter mellan "Bunbury"
och "Fästmännen i Le Havre", som Dramatens
Studio framförde före "Sånggudinnan". Även
Salacrou bygger medvetet på 1700- och
1800-talets förväxlingskomedier. Hos Wilde byts en
baby bort mot ett romanmanuskript och
hamnar på en järnvägsinlämning, hos fransmannen
blandas två barn ihop på barnbördshuset. Den
wildeska förväxlingen resulterar slutligen i att
två kumpaner befinns vara bröder; i den
franska pjäsen får en rik lymmel till arvtagare
ge sin plats åt en fiskmånglerskas son just som
han står i begrepp att gifta sig med den flicka
han tagit från den andre. D. v. s. riktigt så går
det nu inte, ty när det kommer till kritan vill
den äkta sonen inte inträda i sina rättigheter
utan föredrar att hålla ihop med sina
hittillsvarande fattiga föräldrar, vilket han så mycket
hellre kan göra som han i främmande land
samlat sig en jätteförmögenhet.
Välkända följetongsingredienser från anno
dazumal, som man inte förstår att en så pass
avancerad dramatiker som Salacrou kunnat se
någonting i. Man väntar sig en stiliserad lek
med gamla paxadsituationer. Den uteblir. Man
tänker, författaren har en sensation i bakfickan
till slutakten. Men man bedrar sig. När
figurerna sprattlat färdigt hänger de där i samma
ställning och gruppering som när ridån gick
upp för första akten. Allt har inträffat, men
ändå har ingenting hänt. Kanske fyndigt som
lek med ödets mecanolåda, men någon djupare
filosofisk eller psykologisk innebörd är man
inte sinnad att läsa in i upplösningen, helt
enkelt därför att man inte tror på den.
Föreställningen var habil i Carlo
Keil-Möl-lers regi, men inte heller regissören tycktes ha
vetat om han skulle ta stycket på allvar eller
som pastisch. Det blev ömsom det ena, ömsom
det andra. Bra typer över lag, men
skådespelarna hade med undantag för Olof Sandborg,
Elsa Carlsson och Ivar Kåge svårt att veta vad
slags människor de egentligen skulle föreställa.
Tråkigast hade Sture Lagerwall, som skulle
vara omväxlande demonisk och ömt ädel, och
givetvis var bägge delarna mycket skickligt.
Georg Svensson
Hjärtan och njurar (The Hasty Heart) av
John Patrick. Göteborgs Stadsteaters
Studio.
Föreställningens lyckosamme regissör, Lars
Levi Læstadius, har i programbladet några
träffsäkra ord, som ställa in detta stycke på
dess plats i de större sammanhangen. Medan
det första världskriget först sent fick sin
dramatiska spegling, så dröjde det totala andra
inte länge att mobilisera även scenen. Eldande
beredskaps- och frihetsdramer ha nästan från
början bestrukit även de neutrala länderna med
sin trumeld. Men därtill har kriget för
hemmakonsumtion fött en lättare, man frestas säga
nöjesdetaljsdramatik, med pjäser skrivna om
soldater för soldater och ofta även av soldater.
Där har skämtet från barackerna fått tillbaka-
778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0794.html
