- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
780

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

söker efter henne, finner henne och räddar
henne med tillhjälp av ännu ett under åt
armén, men när han sedan skall omvända
sutenören blir han mördad. I slutscenen stapplar
mördaren in på frälsningsmötet och faller på
knä framför estraden, varefter kameran tar ett
språng upp mot natthimlens eviga stjärnbilder
medan psalmsången från kören förtonar. Vår
Herre är säkert en långmodig man, men det
undras om han inte skruvade sig litet i sin
tronstol, när detta senaste offer lades inför hans
fötter av A.-B. Europa Film.

Fotografiskt står filmen ovanligt högt, och
den har många starka spelscener. Regien
präglas av Henriksons vanliga raskhet och
energi. Filmen bjuder också på en alldeles
ypperlig skådespelarprestation — George Fant
som boxaren-sutenören, en frän studie given
med betvingande kraft. Anders Henrikson är
så övertygande man kan begära som
adjutanten, och Sonja Wigert har några ögonblick
av härjad, bevekande kvinnlighet. En styv och
delvis gripande tolkning av ett religiöst
extatiskt känsloliv ger Inge Wærn. Här har alltså
inte saknats talang, men den har utnyttjats för
högst diskutabla syften. Georg Svensson

Galgmannen. Gustav Molander. Svensk
Filmindustri.

Filmatiseringen av Runar Schildts mästerliga
enaktare "Galgmannen" har inte lyckats
särskilt bra. Alldeles uppenbart är den som pjäs
ingenting att överföra till film med sin
stillastående handling. Däremot kan det tänkas att
den som motiv hade kunnat utnyttjas för en
verkningsfull film. Men här vevas nu enaktaren
ganska pietetsfullt i långa monologer och
replikskiften, vilka regi och foto sökt göra
dramatiska genom att flytta på de två
huvudpersonerna så mycket som möjligt och bespeja
dem i verkningsfulla närbilder ur skilda
vinklar. Hur än Adolphson väser, suckar och vrålar
eller Wanda Rothgardt speglar ångest och mod
i sitt vackra men ganska orörliga ansikte kan
de inte rädda åskådaren från träsmaken. Då
och då under överstens berättelse trycker
regissören på en knapp och vi får se journalmässiga
utdrag ur hans livs stormiga kavalkad, delvis,
förefaller det, lånade ur äldre utländska filmer.
Dessa avsnitt är ganska klent berättade och
artistiskt medelmåttiga. De på Gripsholm
inspelade polska scenerna ger mycket bristfällig

illusion och saknar alldeles spänning.
Överhuvudtaget verkar "Galgmannen" för mycket
gengångare från Sjöströmstiden. Enda rätta
skulle naturligtvis ha varit att frigöra sig från
det litterära underlagets form och inskränka på
ramen till förmån för det episka förloppet.
Film är dock fortfarande en seendets konstart
mera än en lyssnandets. Georg Svensson

Brott och straff. Hampe Faustman. Terra.

Bara företaget att filma Dostojevskij s "Brott
och straff" — så fjärran från svenskt kynne
och svenskt konstnärstemperament — tyder på
en konstnärlig vilja av ovanliga mått, som den
svenska filmen inte kan sägas vara bortskämd
med. Därmed vare inte sagt, att "Brott och
straff" blivit en fulländad film. Den har brister,
påtagliga och ursvenska. Det har talats mycket
om, att man i denna film för första gången
"befriat" sig från musikackompanjemanget. Det
har gjorts förut, och vad tjänar för övrigt den
vinsten till, när man inte kunnat befria sig
från sådana hjälpmedel som att huvudpersonen
tänker högt för sig själv, precis som på scenen,
och att hans inre röst ljuder bakom duken?
Scentekniken lyser överhuvudtaget igenom.
Stilisering är inte något, som skall saknas i
naturalistisk filmkonst, men i "Brott och straff"
följer den ofta andra lagar än filmens.

Men ändå — det finns i denna film
tillfällen, då man hajar till inför bilder och
bildsekvenser: är det en svensk film, som mäktat
med detta? Anmälaren råkade kvällen innan
han såg "Brott och straff" på en studio se
Pudovkins tjuguåriga stumfilm "En moder" —
det var två konstverk, och de var besläktade.
Faustman har samma drift att berätta med rena
och klara, suggestivt utformade bilder.
Skildringen av entrén hos pantlånerskan,
presentationen av den skurkaktige blivande svågern —
det är högklassigt, det är precis så som film
skall vara och som den brukar vara i
mästerverken. Även om inte Faustman kunnat hålla
stilen alltigenom och inte kunnat binda
samman de mästerliga detaljerna till en fullödig
film — kan han trösta sig med att hans
Ras-kolnikovversion i alla fall griper bättre tag om
en än den som Hollywoods store bildkonstnär
Sternberg gjorde för ett tiotal år sedan.

Skådespelarprestationerna — framför allt av
Sigurd Wallén, Georg Funkquist och Gunn
Wållgren — är av högsta klass. Faustman själv

780

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0796.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free