Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
läsningen av dessa böcker om en halländsk
1600-talsbondes kamp för sin rätt och sin
frihet är det omöjligt undgå att göra en
jämförelse med Vilhelm Mobergs succéroman med
liknande motiv. Att dessa arbeten kommit
ungefär samtidigt — "Rid i natt!" dock året efter
"Sand" — är ett nytt exempel på den
litteraturhistoriskt sett så vanliga företeelsen att ett
aktuellt motiv samtidigt växer fram hos olika
författare.
Albert Olssons stil är knappast så medveten
som Vilhelm Mobergs, vilken ju lätt slår över
i barock. Han har inte heller någon
motsvarighet till Mobergs mättade naturbilder eller hans
suggestiva skildring av sommarnattens mystik.
Olsson är inte så litterär som Vilhelm Moberg.
Han är en episk ursprungsbegåvning. Det måste
krävas en ordentlig fabuleringsförmåga för att
på omkring 1 500 sidor kunna berätta om en
hallandsbondes öden. Och det är frågan om
inte handlingen blivit rikare i den sista delen.
Här får man följa Töre, böndernas ledare och
efter anslutningen till Sverige deras utvalde
herredagsbonde, på hans riksdagsresa till
Stockholm och på hans senare, privata resa till
Karl XI för att vinna rätt för bönderna i
språk-och dagsverkesfrågorna.
Bland de bästa scenerna är också Tores
besök hos sin son Holger, vilken efter att
ha slagit ihjäl herremannen och förtryckaren
Brockhusen har tagit sin tillflykt till
skogsbygden inåt landet. Sista gången Töre kommer till
hans gård, finner han sonen hängd och hans
kvinna mördad. Det är Anselm Brockhusens
hämnd för mordet på fadern. För gestaltandet
av denna makabra och tragiska scen tycks
Albert Olsson ha haft en förebild av ädlaste
märke: den isländska sagan. Den ligger nära
till hands för en historisk bondeskildrare, och
den har även t. ex. Selma Lagerlöf följt i vissa
av sina historiska noveller.
Det isländska draget går igen också i
trilogiens huvudperson, Töre Gudmarsson själv.
Här har Albert Olsson skapat en figur av
verklig resning, en personifikation av det trilska
bondetrotset i dess mest helstöpta form. Det
kommer i denna tredje del av romanserien ett
ödsligt drag över hans gestalt. På sin levnads
höst blir han till livsledans gräns behärskad av
bitterheten, bitterheten över att ha förlorat sina
bästa söner, över att det till slut alltid blir
våldet och orättfärdigheten som segrar, alla
människornas bemödanden till trots, av
bitterheten över att resultatet av hans böner och
gudsfruktan ändå alltid är blotta intet. Han
blir resignerat medveten om sin egen svaghet,
om att han är ett ömkligt ler i Vår Herres
hand, en människa som traktar efter förlåtelse
men går fram som en mordängel. Men innan
han dör, stupad för det sista hämnande slaget
från Anselm Brockhusens hand, har han funnit
tröst i vissheten om att han gjort en mans
gärning. Och prästens minnesord över Töre blir,
att han aldrig hyst fruktan för mer än två ting:
för sin Gud och sitt samvete.
Den historiska och etnologiska bilden i Albert
Olssons trilogi gör intryck av att vara absolut
korrekt. Det grå är ofta huvuddraget i såväl
den yttre som den inre skildringen, och så bör
det väl vara. Äkta verkar också hans
naturalism, som aldrig blir till l’art pour l’art.
I moderna historiska romaner är
tillrättaläggandet av stoffet i tendentiöst syfte vanligt,
men därav spårar man ingenting hos Albert
Olsson. Allmogens levnadsförhållanden och
frihetssträvanden är hans egentliga ämne, och
i denna sista del lägger han huvudvikten vid
språkstriden i gränsområdet. Blott i enstaka
detaljer kan man spåra aktuella intryck. Det
gäller t. ex. den tilltagande grymheten hos
härskarskiktet, parallell med utvecklingen under
andra världskrigets slutskede. Och det gäller
även teckningen av den vidrige reptilen och
stikkertypen Hialös, en studie som bygger på
kontrasten till Töre Gudmarsson och som i
psykologiskt avseende vid huvudpersonens sida
utgör en av bokens verkliga behållningar.
Jöran Mjöberg
Gotländsk skildring
Eva Hedén: Utanför ringmuren. Norstedts
1945. 14:—.
I sin bok "Utanför ringmuren" berättar Eva
Hedén enkelt och sakligt, brett och utförligt
om sin egen och sina syskons uppväxt på Smiss
gård i Hörsne socken på Gotland, och medan
hon osentimentalt och lugnt ställer fakta
bredvid varandra växer hennes berättelse ut till en
kärv ödestragedi i vilken de främsta rollerna
spelas av lungsoten och grubbelsjukan, den ena
hela Gotlands gemensamma gissel under 1800-
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
