Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och det finns egentligen endast en enda sak
som motsäger förmodan att hon skulle ha
författat den, nämligen att den är lättbegriplig
och att det i den totalt saknas den uppmaning
som eljest alltid står att läsa mellan raderna
i Karen Blixens böcker, en uppmaning som kan
formuleras i orden: "Begrip mig om ni vill.
Begrip mig om ni är så olyckliga att ni inte
kan undgå att begripa mig." Eljest är varje
detalj i boken blixensk, ordvalet, fraseringen,
satsernas rytm, sättet att låta alla viktigare
repliker föregås av en paus lika mättad på
innehåll som själva repliken. Färgskalan är
Karen Blixens kräsna och utstuderade
färgskala, och hela boken ter sig som en blek
terra-verdemålning i vilken effekter av rosenrött och
silvergrått samt av stålblått och vitt
framträda med lysande styrka. Den beläsenhet som
"Vedergällningens vägar" vittnar om är också
blixensk och sträcker sig från Coleridge och
Wordsworth till sjörövarböcker och
kriminalhistorier och till den raffinerade
anglosach-siska äventyrsroman, som på 1700- och
1800-talen markeras av bl. a. sådana namn som
Monk-Lewis, Ann Radcliffe, G. P. R. James och
Edward Bulwer-Lytton och på vilken
"Vedergällningens vägar" är en pastisch. Och pastor
Pennhallow i boken liknar mest av allt, trots
att han har åtskilliga föregångare i engelsk
litteratur, två personer som figurera i Karen
Blixens "Afrikansk pastoral", den indiske
överstepräst, som besökte henne på Ngong, och
Hugh Martin från Nairobi, om vilken hon
säger att han hade funnit frid med världen och
vila i djävulen och att han hade "det rena,
samlade uttryck i ansiktet som djävulens
lärjungar ofta bära framför Herrens". Det finns
också i "Vedergällningens vägar" ett eko av
den primitiva visdom och det sinne för det
i djupare mening tragiska, som Karen Blixen
tycks vara ganska ensam om i en tid och i ett
hörn av världen där känslan för det unika och
oersättliga så gott som försvunnit, där
kärleksaffärer expedieras på löpande band och
garanterat "riskfritt", där löständer kunna köpas till
facila priser, och "det enda nödvändiga" synes
vara perspektivfönster och rostfritt stål.
En kvinna har roat sig med att leka fram ett
vackert broderi, en konnässör har roat sig med
en dristig lek med gamla skräckmotiv, och
resultatet har blivit en bok, om vilken det med
några rader från en engelsk skald, som förfat-
taren till "Vedergällningens vägar" har visat
sig känna väl till, kan sägas:
Det var ett verk till sinnrikhetens pris,
ett soligt lustpalats bland stalp av is.
Elisabeth Tykesson
Tobaksvägen
Erskine Caldwell: Tobaksvägen.
Översättning av Olov Jonason. Fritzes
1945. 8: 75.
Äntligen och i en, i varje fall stilistiskt,
utmärkt översättning av Olov Jonason har Erskine
Caldwells roman "Tobaksvägen" kommit på
svenska. Den publicerades i Amerika redan
1932, men när det gäller en bok som
"Tobaksvägen" spelar en försenad bekantskap mycket
liten roll: romanen har verkligen inte förlorat
något av sin friskhet, sin mästerlighet och sitt
stora, allmänmänskliga intresse. Man kanske
rentav skulle kunna säga att den för ett Europa
som stönar under de fasansfulla verkningarna
av ett nyss genomgånget, sexårigt krig ter sig
aktuellare än vad den torde ha gjort i början
av 30-taIet. Vi känner numera genom tidningar
och böcker väl till de ohyggliga förhållanden
under vilka människor, som har berövats allt,
tvingas att leva, och vi vet att mellan deras och
vår existens är ett svalg befäst, alltsammans
kunskaper som endast kan göra den kusliga
realiteten bakom en bok, som har så strålande
inslag av grotesk komik, ännu mera påtaglig.
Verkligheten har givit läsarna av
"Tobaksvägen" ett fördjupat perspektiv på boken som
emellertid ingalunda har varit författaren
främmande.
Storheten i en så överdådig fars ligger väl,
rent mänskligt sett, i det sakliga allvar med
vilket Caldwell innerst uppfattar sina figurer.
Aktörerna i denna burleska komedi är i själva
verket inga lustigkurrar, agerande blott till
förnöjelse för en publik som har sitt på det torra.
Författaren förevisar dem inte, han lever mitt
ibland dem, men samtidigt naturligtvis på ett
annat plan, den stora humorns, dit han har
kunnat höja sig inte bara genom sin begåvning
utan också, det känner man att Caldwell är
starkt medveten om, på grund av sin så
avsevärt mycket gynnsammare materiella situation.
799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
