Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Nexös minnen
Martin Andersen Nexö: Minnen.
Översättning av Eyvind Johnson. Bonniers
1945. 7:50.
Hela Martin Andersen Nexös författarskap
strålar ut från en enda punkt, från tanken på
människans helighet. Varje människa är för
honom en oersättlig engångsvarelse kring vars
bår all världen borde stå sörjande och säga
som han själv säger i "Ditte Människobarn":
"Se vad världen har mistat och aldrig får
tillbaka ! Se vilket sällsamt under som denna gång
har kysst jorden!" Sedd från denna synpunkt
torde all litteratur som inte ger inblick i den
serie av aldrig återkommande kombinationer
av tankar, känslor och upplevelser som bildar
den enskilda människosjälens slutna och
sällsamma värld vara av ringa värde, och det
dyrbaraste av allt i litteraturväg vara
självbekännelsen och memoaren. Då det är fråga om
Martin Andersen Nexö så stämmer detta också.
Hans fyra självbiografiska böcker, "Et lille
Kræ", "Under aaben Himmel", "For Lud og
koldt Vand" och "Vejs Ende", som nu ha
kommit ut på svenska under den samlande titeln
"Minnen", komma säkerligen att leva längre än
hans övriga produktion, även längre än "Pelle
Erövraren" och "Ditte Människobarn". Och
detta just därför att de ge en mera lugnt
klarnad inblick i den människosjäl, i vilken
djupet ofta dolts av den skummande och bittert
upprörda ytan och hos vilken de personliga
dragen ibland skymts av sådant som författaren
lånat ur en större arsenal och funnit opportunt
att sätta på sig såsom rustning i den strid han
oavlåtligt kämpat.
I dessa sina "minnen" har Martin Andersen
Nexö på ett sätt som måste betecknas såsom
på en gång livfullt och lugnt, på en gång
hänsynslöst uppriktigt och ömhjärtat kärleksfullt
återskapat en värld som en gång fanns men som
inte finns mera, sin egen barndoms- och
ungdomsvärld. De äro berättelsen om en människas
smärtsamma växande och utveckling, om ett liv
om vilket Martin Andersen Nexö själv säger att
det "förlöpt under stor spännvidd, vedervärdigt
svårt och underbart glädjerikt" och i vilket
varje upplevelse varit "intensiv av bitterhet
eller sötma". De äro också berättelsen om en
dansk arbetarfamiljs liv under 1800-talets sista
decennier och de ge ett avsnitt av Danmarks
sociala historia under den tid då
maskinindustrien strypte det gamla hantverket, då
arbetarorganisationerna började växa fram och
då ordet strejk var nytt och obegripligt. De äro
ett dokument som kastar ljus över Martin
Andersen Nexös hela diktning, som förklarar
hur han som debuterade vid en tidpunkt då
litterärt sett endast det extraordinära och det
förvridna tycktes duga kunde bli en författare
vars ämne är "den outtömliga och eviga
vardagen", hur han kunde bli banbrytaren som
gick fram som en plog och tillförde litteraturen
ett helt nytt stoff, och hur han har kunnat
fortsätta sin väg framåt oanfäktad av alla senare
tiders lyriska sensationsexperiment. De visa
också med all önskvärd tydlighet hur en
materialistisk livssyn uppstår och utvecklas. De
följa Martin Andersen Nexö genom barnaåren
i Köpenhamns slum, genom den lyckliga tiden
som vaktpojke på Bornholm och den betydligt
mindre lyckliga som drängpojke och
skomakarlärling. De följa honom också till
folkhögskolan i Östermarie, till Askov och till
lärarplatsen vid Odense friskola fram till den
tidpunkt då tuberkulosen huvudstupa skickade
honom i väg till södern och indirekt gjorde
honom till författare.
Det skulle vara lätt att ur Martin Andersen
Nexös "Minnen" plocka fram
handlingsmönster, scener och detaljer som ha sina
motsvarigheter i hans övriga författarskap, i de större
verken som "Pelle Erövraren" och "Ditte
Människobarn" och i mindre saker som
"Lotterisvensken", "Idioten" och "Gravhöjen". I
"Minnen" är allting emellertid kargare och mera
verklighetsnära, kortare och sparsammare i
linjerna. Den barockartade ymnigheten av
detaljer saknas, och människorna förbli
människor och växa inte ut till symboler. Fadern
i "Minnen" är mindre i dimensionerna, mera
nyanserad och även mera komplicerad än både
"Kraften" i "Pelle Erövraren"och "Svensken"
i "Lotterisvensken", men det finns inte något
tvivel om att det är samma person i alla tre
804
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
