Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- December. N:r 10
- Peter Nisser: Höst. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖST
inte få fäste. Längs denna stig hade fordom,
när grannsocknen i öster var annex under vår
kyrka, folket burit sina döda till jordfästning,
eftersom landsvägen gjorde en väldig bukt mot
söder. Då hade det bott fyra åboar här i
Garp-hult och stigen hade varit upptrampad och
banad. Sen kom nya tider, folkflykt och
emigration och det började bli tomt i de fattiga
socknarna på gränsen till bergslagen, där det inte
fanns järn och där jorden var mager utom nere
kring kyrkbygderna. Men stenen och platsen
hade fått sitt namn från dessa gångna tider.
Platsen hette Likvilan därför att man stannat
här och vilat och satt kistorna på den
stol-formade vita stenen. Och stenen hade också sitt
namn: Skrikarstenen. Det var för att gastarna
skrek där om nätterna. Stället var
hemlighetsfullt och när jag var barn berättade en gammal
hönsgumma, som för länge sedan är död, att
dagställningen eller middagsgasten tagit hennes
farfar här, när han en söndag efter högmässan
gick från kyrkan till Kappstad, där han bodde.
Jag har ofta suttit på stenen och vilat när jag
varit ute och jagat i dessa marker, och en gång
fick min hund koller där. Det ligger något av
saga över platsen, åtminstone tycker jag det.
Så stod vi här i den sjunkande
oktoberaftonen och såg ut över den lugna ödsligheten,
och dessa gamla sägner och sagor rörde sig
dovt i mitt huvud. Vi var alla tysta. Vad de
andra tänkte vet jag inte. Då och då drog Bråt-
fallarn djupt efter andan.
*
Garphultsbonden hade telefon och det var
han stolt över. Han hade fått den för ett halvår
sen, tillsammans med elektriskt ljus. Vi satt
i kammarn och hustrun kokade kaffe.
Bråt-fallarn hade åter sjunkit ner i ett slags apati.
Han rörde sig inte och svarade inte när hustrun
frågade om han ville ha kaffe.
Garphultarn rökte pipa och talade
fundersamt.
— De ä många som får ulöcka utå humöre.
Ja vet en gobbe i Klatterbol, där ja ä barnfödd,
som också feck en sån där stöllihet iblann når
han ble rasen. Men den gobben hadde
skojer-blog i sej. Han vart dö en gång når han va full.
Han skulle gå över Aspen på nattis, eveten
som han va. Di såg’en frå lann sen når han
låg och slog ute i issörja, men di kunne ju
int frälsa’n, för dä var ugörligt te komme ut
varsken me båt eller fot. Han skrek så di
hörde’t ända te Gaperud på annre lann ...
Han strök sig betänksamt om hakan.
— Men att han här, Johan i Bråtfalla, va
töcken... Ja har ju bott granne mä’n i månge
år och de har vart e rejäl männisch. Å
tjuv-skute gör di fäll lite te manns här i bygda...
Hustrun kom in med påtår. Jag tänkte att
jag måste ringa till landsfiskaln. Men det var
på något sätt svårt att göra det.
Garphultarn talade igen.
— Men de va som 6m kronjägern hadde en
agg te’en. Han har sagt dä te mej också...
Och han la till, med något av det gamla
svenska hatet mot myndigheter och
befallnings-män:
— Han va ju så uvetti och stolli också,
kronjägern. De ä inte alle söm tol te höre skitorl,
å når en så sloss ...
Bråtfallarn hade inte rört sig, inte talat. I köket
bråkade ungarna som kommit hem efter sin
fruktlösa oktoberlingonplockning. Höstmörkret
började falla utanför fönsterrutorna.
»
Till slut tog jag telefonen. Garphultarn hade
gått ut för att stilla åt djuren och hustrun
mjölkade. Visserligen låg kronjägarn i vedskjulet och
ett dråp var begånget, men det kan ju inte få
hejda dagens arbete. Bråtfallarn satt
hopsjunken. Han såg ut som en död. Min bror stirrade ut
i det tätnande mörkret. En enda lampa fanns
här i kammarn och den gav inte mycket ljus.
831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0847.html
