Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Rabbe Enckell: En lyrikers kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABBÉ ENCKELL
faller som en billig paradox, men är en enkel
diet. Det subjektiva är liksom en primör: det
kan avnjutas på stället, direkt i
trädgårdslandet. Inför det övervinner vi själva distansen
och står nära det som växer.
Som lyriker vill jag här söka framställa
en projektion av min lyriska åskådning, av
poesien, sådan den ter sig för mig som
verktyg, vapen och — smycke, samt av poeten som
karaktär.
Poesien — all poesi kan man väl säga —
tenderar antingen mot bild och melodi (musik)
eller intellektualisering. Innehållsligt och
formellt innebär de två tendenserna radikala
motsatser, vilket redan litteraturhistoriskt
framgår av visan (ytterst ramsan) och lärodikten.
De utgör poesiens två radikaler, dess yttersta
vänster och yttersta höger. Man kan konstatera
att en period av övervikt för det ena slaget
gärna efterföljes av en period av det andra.
Visan eller den enkla lyriken, som har sitt
liv av det påtagliga, situationen, bilden eller
den lätt angivna stämningen, kan under vissa
perioder träda tillbaka för mer
intellektualiserad poesi, men den bibehåller dock alltid
en position, hur tidssmaken än skiftar. Men
även intellektuell poesi, som inte i främsta
rummet är bild och melodi, utövar en ständigt
pånyttfödd dragningskraft och uppträder i
skiftande former ständigt på nytt (från Dante till
T. S. Eliot). Den sensuella och den
intellektuella lidelsen för sin oavslutade kamp i
poesiens värld. Den enklare naturen löser
problemet genom att neutralisera den senare och
överbetona den förra. Bellman överbetonade
den sensuella lidelsen och nådde de lyriska
höjderna genom en ensidighet, som ledde till
djupsinne (trots att lian själv — sanningsenligt? —
förklarade sig vara en herre av mycket litet
djupsinne). Både det sensuella och det
intellektuella, upplevt var för sig med tillräcklig
styrka, leder till dem. Dock, tror jag, att man
bör kunna ana motsättningar. När den sen-
suella lidelsen når sin fulla styrka, anar man
under den intellektuella resurser, vilket gör
även den enkla lyriken dubbelbottnad, och
i stor intellektuell lidelse innefattas även det
påtagliga och sensuellt gripbara. Ensidighetens
styrka ligger i att den låter ana det motsatta.
Ytterligheterna berör varandra här som i allt,
vilket på sitt sätt bevisas av surrealismen, vars
radikala inspirationskälla var det s. k.
undermedvetna, men den har under sin utveckling
alltmera intellektualiserats och försöker nu av
de två komponenterna skapa ett helt.
Men även lyrik, vars egentliga
verkningsmedel är melodi eller bild, kan besitta
intellektuell kvalitet. Utan denna intellektuella
kvalitet, ehuru den inte behöver framträda
manifest, skulle dikten förlora i betydelse. Det finns
en yttre och en inre betydelse, som måste
uppfattas samtidigt och som måste löpa parallellt
i den insiktsfulle läsarens uppfattande. Annars
förblir dikten en realistisk obetydlighet eller
rentav meningslöshet. Symbolismens litterära
program byggde på denna samtidighet och
parallellism. Men även den poesi, som i främsta
rummet begagnar sig av intellektuella medel,
resonörpoesien, måste, för att nå verkan,
innesluta påtagligheter, emotionella stämningslägen
och sensuellt levande bilder, något som antyder
en reell situation, för att sålunda kunna
upp-mobilisera människans hela psykiska
mottaglighet. Den måste ge den intellektuella lidelsen
en bakgrund av omedelbart pulserande liv,
av närvaro, ett justnu, som stegrar de
intellektuella elementens verkningskraft. Även här
finns det dubbelbottnade. Denna parallellism
i poesiens verkningsmedel ger den dess
komplexa liv: vishet och hängivelse.
Jag skulle gå så långt att jag påstod:
insikten om dessa två komponenters
nödvändighet utgör det enda verkliga rättesnöret vid
bedömande av poesi. Den blottställer den
oklanderliga formella tomheten likaväl som
upplevelsens brist på djup och styrka. Den
838
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
