Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Rabbe Enckell: En lyrikers kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LYRIKERS KOMMENTARER
personliga kraften, den lyriska överlägsenheten
kommer fram i det mästerskap, med vilket
poesiens intellektuella och sensuella sida
behärskas. Jag skulle tro att detta är tillämpligt
på all konst. Bildkonsten har under årtionden
sysslat med problemet och sökt radikala
utvägar i överbetonande av det abstrakta och
intellektuella. Den har försökt begränsa det
sensuella till det rent dekorativa, lagbundna,
utan att lyckas hålla det kvar inom taggtråden.
Lyrik bygger på övertro, en övertro på
ordens och rytmens kraft att förmedla en
upplevelse. En skald blir alltid glatt överraskad,
då han kan konstatera att en dikt gjort verkan,
blivit förstådd till hela sitt komplexa psykiska
innehåll, utan mellanhand och kommentarer.
Diktens egen auktoritet har talat. Jag har ofta
förvånat mig över, att det finns så mycken
dikt, som egentligen inte gör intryck i skrift,
men då någon skicklig recitatör läser upp den,
överraskas man: tänk, var det så bra, det skulle
jag inte trott. Men man måste vara på sin vakt
mot dylika omvärderingar. Förmedlarens
auktoritet bevingar orden: till och med mycket
svag dikt kan göra sig, förmedlad av en
före-dragare, talare, recitatör, vilket varje skicklig
festtalare är medveten om. Det aktuella
tillfället, verklighetskontakten, begagnar sig av
dikten för att nå ökad slagkraft. Även trubbiga
vapen blixtrar vackert, blott man svänger dem.
Blott mot papperets opersonliga bakgrund kan
vi rätt uppleva och bedöma poesi.
Emellertid är en dikts rätta bakgrund inte
endast det livlösa papperet. Den bakgrund, som
bäst tjänar att framhålla den, är den naturliga
omgivningen av diktarens övriga lyrik.
Diktarens utveckling, andan, stämningen och
personlighetsmärket över hans poetiska
produktion i dess helhet ger först den enskilda dikten
dess djupaste mening och resonans. Varje mer
betydelsefullt ord hos en självständig författare
har en original betydelseskiftning, som inte
fullt uppfattas isolerat, utan blott i det stora
sammanhanget. Vi behöver bara tänka på den
klang ordet "finne" har hos Runeberg eller
"ära" hos Gripenberg eller det både
ångestfulla och generöst tveksamma "kanhända" hos
Fröding, för att inse att ordens valör är
beroende av den som använder dem. Den enskilda
dikten har därför sin naturliga förankring i
författarens samlade produktion. En
diktantologi ger samma avbleknade behållning som en
konstbok med förtjänstfulla
färgreproduktioner. Det kan vara mycket tilltalande, men
originalet upplever man icke. Dikter som
Södergrans "Månen" och "Landet som icke är"
förlorar otvivelaktigt något väsentligt av sin glöd
och sin hängivenhet isolerade från skaldinnans
övriga lidelsefulla produktion. Endast den
ytligt intresserade poesivännen nöjer sig med de
lyriska "smycken", som återkommer i
antologierna. Och poetiska lyckokast förekommer
överhuvud icke, annat än hos diktare av mindre
betydenhet; fullträffen har inte nått det plan,
som den betydande diktaren står på och som
även hans obetydligare alster ger en avglans
av liksom spegelskärvor. Tag en diktare som
Vilhelm Ekelund: i hela hans lyrik finns inte
någon "pärla" eller "diamant" med en
strålglans, som skulle fördunkla det övriga. Men
det hela lyser sällsamt starkt och varje strof
bär sin prägel av personligheten och dess
ljuskraft.
Jag undrar om det inte är fel att tro att
det lyriska temperamentet skulle besitta någon
särskild spontaneitet. Spontaneiteten
karakteriserar i mycket högre grad vardagsmänniskan.
Ty hon söker städse den kortaste vägen till
avkoppling från vardagsbekymren. Det är hon,
som främst har behov av spontan frigörelse
med deklamation, festtal och allmän
upprymdhet. Lyrikern är i högre grad reserverad och
mera oförmögen att hänge sig åt stunden. Ty
det lyriska inom honom kräver ingen
avkoppling, utan betingar just personlighetens fasthet
och kontinuitet. Det lyriska skriet är en lev-
839
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
