Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Holger Ahlenius: Torgny Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORGNY SEGERSTEDT
fram i hans väsen, som under senare år allt
oftare gick i dagen och som endast några
månader före hans död kom honom att skriva:
Religiositeten —–öppnar utsikt St rymder
dem ingen tanke kan nå, åt aningens fjärran rike.
Religiositeten hindrar människors hjärtan att torka
samman, deras vilja att ge tappt. Den är dröm och
eld. Den är livets egen utstrålning, därför kan den
aldrig dö.
Och ännu i den sista artikel som flöt ur hans
rastlösa penna, där han energiskt värjer sig
mot försöken att mota in honom själv och
hans tidning i någon partifålla, heter det i
karakteristiska vändningar:
Kollektiviteten upphöjes på individernas
bekostnad. Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner
den sann och riktig, utan anamma den mening, som
ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med
alla i sitt fårahus. Hitlerismen, kommunismen,
socialdemokratien, katolska kyrkan, alla hylla de denna
samfälldhet, och se i personlighetens självhävdelse en
fiende, som måste till det yttersta bekämpas. Striden
mellan de två, personligheten och hjordinstinkten,
kommer att fortgå till tidernas ände.
Så lödo Torgny Segerstedts sista ord; det är
på pricken samma motsatsställning som trettio
år tidigare i "Gammal och ny religiositet".
Huvudlinjen i Segerstedts förkunnelse var intill
änden oryggligt klar och konsekvent.
Tillämpningen kunde däremot skifta med
världsläget. Den äldre liberalism, som hand
i hand med socialdemokratien gått till storms
mot överhetsstaten, byråkratien och
konservatismen och som fortsatte i de gamla spåren
som om ingenting inträffat 1918, då den fick
de flesta av sina krav genomförda, blev aldrig
Segerstedts sak sedan han tillträtt posten som
chefredaktör i G. H. T. Med etsande skärpa,
med kritik och hån vände han sig i stället
under tjugotalet mot demokratiens oarter och
såg i socialdemokratien sin huvudfiende då det
gällde att med uddvassa instrument skilja ut
individen ur massan; i bästa samförstånd med
affärsvärldens och storfinansens pampar red
han spärr mot statens ingripanden i
näringslivet och förhärligade ständigt det praktiska
livets män. Denna tendens kulminerade i en
särdeles svårbegriplig beundran för Ivar Kreuger,
som han halsstarrigt höll fast vid även sedan
denne avslöjats som en simpel skojare. Denna
industri- och finansliberalism hade sin
naturliga ankargrund i Göteborg, som liknat andra
blomstrande handelsstäder vid västerhavet däri,
att de frihandelsvänliga, internationellt
inställda exportintressena där intagit en
dominerande ställning.
Men 1933 förändrades läget radikalt, då mitt
i Europa en massrörelse installerade sig, som
var vida farligare än tjugotalets svenska
socialdemokrati. Med sällsynt frenesi och uthållighet
vände sig Segerstedt mot den nye fienden,
nationalsocialismen, och det är under åren
fram till krigsutbrottet som han talar till
fackföreningsfolket på Skansen och hyllas i den
socialdemokratiska pressen som en inflytelserik
bundsförvant i försvaret för den hotade
demokratien. Men därmed skilde sig också hans
vägar från finansmännens och affärsfolkets;
den stora majoriteten av dessa hade glömt bort
eller ville inte komma ihåg vad som en gång
varit den egna samhällsklassens lösenord och
kampsignal: de borgerliga friheterna.
Segerstedt glömde inte bort det. För honom var och
förblev friheten, den personliga och den
andliga, ordets och tankens, "livsnerven i mänsklig
tillvaro", det oförytterliga, det högsta. Envetet,
hårdnackat, i bästa överensstämmelse med
Handelstidningens stolta traditioner höll han sig
kvar på idéliberalismens halvt förgätna
kungsväg, oryggligt besluten att följa den, om den
så ledde till helvetets portar, och under stora
ekonomiska uppoffringar för både sig själv
och sin tidning. Att hans frihetspatos aldrig
förstummades, utgör hans ovanskliga heder,
och detta patos bildar den stora linjen i hans
författarskap. Klart genomskådade han nu de
förra bundsförvanterna. Han insåg, att
oljebolagen buro främsta skulden till att
sanktionerna mot Italien inte effektivt genomfördes
851
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
