Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Holger Ahlenius: Torgny Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
förhållande till sin vän hunden, och han kunde
låta sin patriotism kulminera i satsen: "När det
gäller Sverige får icke köpslås, icke dagtingas,
icke väjas." Men naturmystiken fick sin
särskilda accent genom att stegras till
oändlighetsmystik, till längtan efter den personliga
begränsningens upphörande. Mitt i ett inspirerat
höststycke frambröto då drömmen om
"för-multnandets famntag", den hugsvalande tanken
på återföreningen med Moder Jord, hon som
"i sin outgrundliga moderskärlek förunnar oss
alla förintelsens nåd".
För varje patriot har det i denna
apokalyptiska tid, denna karaktärernas prövnings- och
sållningstid, den mest farofyllda vårt land
genomlevat sedan napoleonskrigens dagar, varit
en källa till sorg och bedrövelse att se vårt
offentliga och politiska liv så utblottat på stora
samlande personligheter. En man, en enda, höll
måttet i både intellektuellt och moraliskt
avseende och befann sig på höjd med tidsläget:
Torgny Segerstedt. Om eftervärlden kommer
att fråga efter en svensk av stort format i alla
dimensioner, och vars ord under tidsskedet
1933—45 nådde utanför våra gränser, finns
det ingen annan att peka på. Fråga norrmän
och danskar; med en mun skola de avge samma
svar. Men det är sant, att hans format blev
större på grund av bakgrundens litenhet. Från
alla vrår hör jag påminnelserna om hans
överord, hans förlöpningar, hans upprepningar. Ja,
de skola inte förnekas, men stort tillskurna
naturer som hans äro nu en gång varken
lättvindiga, slätkammade eller temperamentslösa,
och där andra syndade genom brist på
karaktär syndade han genom ett övermått på sådan.
Man behöver bara tänka bort honom ur vårt
offentliga liv under dessa år för att få en
mätare på hans betydelse. Då det var som
mörkast höll han modet uppe på tusenden, och
även indirekt, genom att liksom vidga ramen
för andra tidningars motstånd mot nazismens
pestsmitta, gjorde han en ännu omätbar insats.
Han hade inget sinne för realpolitik, lyder den
stående anklagelsen. Ack, han var ju något
vida förmer än dessa som skryta med sitt sinne
för realiteter och därmed endast utsäga, att de
sakna begrepp om de imponderabilia, som
i sista hand äro de avgörande i folkens liv:
han var en stor moralist, en obeveklig gisslare
av sitt folks olater och svagheter, och det var
besviken kärlek som talade ur hans bitterhet.
Han blev till sist Sveriges samvete, som
reagerade med enastående känslighet, blixtsnabbt
och strängt var gång vi begingo en ovärdig
handling, var gång vi inte motsvarade de höga
ideal han i sin kärlek ställt upp. I denna
egenskap var han en ständig förargelseklippa för
alla penningpåsar, byråkratsjälar och
konjunk-turpolitici, och en störtflod av anonym smuts
vräktes ut över hans hjässa. Men hans öde
skall inte beklagas. Krämarsjälarnas hat utgör
idémänniskans främsta heder. Han förunnades
att sätta in sitt liv i den strid för rättens och
vettets sak, som han ansåg i högre grad än
något annat vara värd en mans gärning. Han
torde under senare år ha varit en lycklig
människa, lycklig i sin kampglädje och sin
segervisshet. Slutligen kan det sägas, att han fick
dö i det rätta ögonblicket, när kampmålet var
inom synhåll men innan segern hunnit
förfuskas och innan inrikespolitiken och hans
ekonomiska liberalism tvingat in honom bland det
beståendes försvarare, ett läger där han med
sitt upproriska lynne passade sällsynt illa.
Enfalden och förstockelsen vägra alltjämt att
erkänna Segerstedts betydelse och storhet. De
kunna eller vilja inte inse, att när en dag kontot
skall göras upp över de tilländalupna
mardrömsåren, så är det inte våra
anpassningsdugliga realpolitici utan den envetet rätlinjige
Torgny Segerstedt, för vilken ackordens aand
icke existerade, som kommer att framstå som
den, som under de åren var vår andes stämma
i världen. Det är i sin ordning att de inte inse
det. Men dvärgalåten tystnar efter hand.
854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
