Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Film
Du skall icke hava lust (Besættelse). Bodil
Ipsen. Nordisk Films.
Den danska filmen har oftast oturen att
få sina förtjänster förbisedda hos kritik och
publik genom att uppmärksamheten fästs vid
de sannerligen djärva ämnen man väljer.
Erotiken och erotiska förvillelser är stående motiv
i dansk film; till skillnad från svenskarna
saknar man utpräglat sinne för religiösa, etiska
och andra upphöjda ting. Man har desto större
sinne för psykologisk och sann
människoskildring, för skarpsynt återgivande av vardagen —
här hade svensk film oändligt mycket att lära
av den torftiga danska filmproduktionen, om
den bara gav sig tid mitt i den stormande
frammarschen.
Till sina föregående segrar som filmregissör
har Bodil Ipsen nu lagt "Besættelse" -—- som
alltid i hennes filmer en tragedi mitt i vardagen
och den danska idyllen, en hetsig erotisk
sensommarberättelse från en villa vid havet,
rättframt berättad, formstark och stiltrogen också
då den tangerar folklustspelet. Atmosfär kan
Bodil Ipsen ge som ingen annan nordisk
regissör, och hennes personinstruktion är
överdådig —det spel som Johannes Meyer gör som
den vilsefarne familjefadern och Berthe
Quist-gaard som den lystna, komplett förfallna
slam-san är sann och riktig människoskildring,
sådan man alltför sällan får se på film.
Jan Olof Olssön
Slavinna 217. Michail Romm. Mosfilm.
Ryssarna kan konsten att penetrera borgar,
dömet, tränga in i det och hänsynslöst avslöja
ruttenhet och sadism bakom den gemytliga och
gedigna fasaden. Filmatiseringen av Ostrovskys
pjäs "Ovädret" för ett tiotal år sedan var en
minnesvärd hätsk och träffsäker studie i
kälk-borgerlighet. I "Slavinna 217" har man med en
betydande ökad tillsats av hat vänt sig till
äppeltysk borgarkultur; den ryska kameran med sin
otroliga förmåga att registrera typer, individer
och miljöer har trängt in i ett tyskt
medelklasshem i biedermeier- och romantiserad nazistil
med patriarkalisk gemytlig husfader, rultig
husmor, vacker son vid fronten och en blond slamsa
till dotter vid spisen med vidhängande
medelålders fästman. Det har blivit en serie porträtt
ur tyska vardagslivet, överexponerade men
alltigenom trovärdiga -— hätskheten är strängt
taget inte längre driven än vad den är i
exempelvis Heinrich Manns "Undersåten". "Det är
vanliga tyskar" — det är den pinade slavinnans
ord och det är filmens budskap.
Iscensättningen är mer "klassisk rysk" än
mycket ryskt man sett på länge. De flesta ryska
filmer på senare år har inte kunnat frånkännas
en viss formlöshet, en viss tvekan i
användandet av uttrycksmedlen. I "Slavinna 217"
finns stumfilmstidens renhet och stringens, den
påminner direkt om tjugutalets mästerverk.
Det är förvånande, eftersom regissören Michail
Romm -— efter en hedrande stumfilmstid —
varit exponent just för den stereotypa
patriotiska ryska filmstil, som Sovjets nationalism
under trettiotalet helt naturligt förde med sig —
den stilen hade ungefär samma förtjänster som
paraderna på Röda torget. I "Slavinna 217"
har han funnit ett bjudande ämne, och filmen
tycks markera en välkommen tjällossning i rysk
filmkonst. Jan Olof Olssön
Diktatorn (The Great Dictator). Charles
Chaplin. United Artists.
Chaplins mustasch tillhörde Hitlers första
annexioner. Den store komikern torde på ett
tidigt stadium ha varit uppmärksam på likheten
och illa berörd därav, men direkt utmanad av
den blev han först sedan Hitler på allvar satt
i gång med judeförföljelserna. Då mognade
"Diktatorn", spelklar 1940 medanAmerika ännu
formellt upprätthöll neutralitet mot Tyskland,
här censurförbjuden och nu äntligen framförd
i frihet. Att filmen lyckligtvis förlorat åtskilligt
i aktualitet på de fem år som gått spelar ingen
roll, ty det i den som är demokratisk
förkunnelse, närmast det avslutande talet, måste ha
varit lika troskyldigt banalt då som nu, medan
driften med nazismen snarare är nöjsammare
nu än när dess ogärningar pågick som värst och
genom sin oerhördhet måste göra skämtet till
en nästan opassande, ja, hjärtlös reaktion. Det
hade väl också Chaplin litet på känn, och det
förklarar varför inte "Diktatorn" tillhör hans
mästerverk. Han har satt sig mellan två stolar,
och fastän han i sina filmer gärna begagnar
denna och liknande situationer är effekten i
detta fall inte lika lyckad.
Men "Diktatorn" har några dyrbara moment
som gör den i högsta grad sevärd. Eftersom jag
4 blm 1945 x
865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
