Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ingen fågel steg,
ingen djupens fisk
sökte bottnarnas ro.
Ingen sänkte
lod eller not i djupen.
Ingen nedsteg eller uppsteg.
Alla rasade, alla sörjde, alla skrattade,
hatade, hämnades
fångna i linjen, i ytan
i den eviga flackheten,
i den onda väven.
Men Euklides lyssnar med örat mot marken.
Han lyssnar i tusen år och i åter tusen, och
slutligen hör han ett hav brusa och gräs växa.
Han hör av god vilja en våg som går genom
alla folk, han hör en ’hög och djup ström, en
jämn och hög passad", som vädrar ut till
mognad och till växt, till "en god viljas frodiga
rike för alla". Det är omöjligt att genom ett
referat ge en föreställning om denna dikts
skönhet. Den har samma moraliska höghet som
Frödings Hadesdikter. Den betecknar Harry
Martinsons största insats hittills i vår diktning.
Det är första gången han visar sig behärska det
stora lyriska formatet, första gången han
förmår genomföra i en stor komposition ett
väsentligt, livsviktigt tema. Dikten har en sådan
skälvande gripenhet att den liksom rör vid
läsarens blottlagda hjärta och gör honom livet
rikare och lättare. Den intar sin självskrivna
plats bland vår litteraturs fåtaliga stora och
eviga dikter.
"Passad" är Harry Martinsons rikaste och
mognaste diktsamling, kanske hans största bok
överhuvud. Den rymmer åtskilligt som ej kan
pressas in i motsatsen yta-djup. I "Passader"
till exempel lämnar han flera gånger den röda
tråden åt sitt öde och gör lyriska utvikningar
som ingenting har med Ithaka-motivet att göra.
Ibland är han bara lekfull, men man bör vara
på sin vakt även inför hans krumsprång. Även
om han roar sig med att vitsa och göra
ordlekar finns det ofta en dold undermening.
Mycket i livet "måste vara lek för att levas",
säger han, och han lever som han lär.
Underfundig och älskvärd är "Fejden om brast".
Porträttet av den engelske grafikern Beardsley
är utsökt, och det finns en hel rad naturdikter
av samma utomordentliga kvalitet som dikterna
i "Nomad". Dessa dikter ensamma skulle
tillförsäkra "Passad" en stor framgång, men då
de inte lägger något nytt till Martinsons andliga
profil, förbigår jag dem här, sedan jag unnat
mig nöjet att citera "Daggmasken", en dikt
värdig den som strävar att övervinna ytans
demoni.
Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.
Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
En plats för sig i samlingen intar den
omfångsrika cykeln "Li Kan talar under trädet".
Den består huvudsakligen av en samling lyriska
aforismer, som varierar samlingens huvudtema
men också griper in på andra livsområden.
Li Kan har vigt sitt liv åt det stilla mediterandet
i trädens skugga. Han är, också han, en
pas-sadernas man. Det är mycket stimulerande att
lyssna till honom. På sätt och vis kan man säga
att han kommenterar de övriga dikterna, och
för förståelsen av diktsamlingen är han till god
hjälp. Så kvick och vis, så älskvärd och
kärleksfull mot medmänniskorna som Martinson
här är, har han ej tidigare framträtt.
Olof Lagercrantz
På spaning efter det overkliga
Gunnar Ekelöf: Non serviam. Bonniers 1945.
5:50.
Ingen svensk diktare har som Gunnar Ekelöf
förstått att använda antitesen, ibland spetsad
till paradox, som lyriskt stilmedel. I
"Färjesång" blev det uppenbart för alla, och man
talade om påverkan från den åldrande Eliot.
Men den fanns med redan i "Sent på jorden"
som effektiv medhjälpare vid det djärvaste
surrealistiska attentatet i svensk poesi mot döda
och erkända livsformer och skönhetsvärden,
dröjde kvar som förstärkande dissonans hos
siaren och människoguden i "Dedikation",
präglade med nästan opoetisk direkthet den
870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
