Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skött och består ofta endast av en till synes
godtyckligt sönderhackad prosa. I det
äktenskap som skildras blir Eros inte nedstämd av
barnskrik och blöjtvätt, men hans krumsprång
är inte alltid vidare smakfulla. Och är han inte
i följande citat en smula för gymnastisk?
Från våra
skälvande munnar
till tårna
som griper
i varandra
är vi ett.
Stig Sjödin och Stig Carlson arbetar båda
med framgång i ett surrealistiskt maner. Stig
Sjödin är den mognare av de två. Hans
samling "Blindgångare" ger uttryck åt en stark
förtvivlan över något som man skulle kunna
kalla för värdenas sönderfall. Han talar om den
vite mannen som förlorat den rätta våglängden
och som ej längre äger förmåga att komma
i direkt kontakt med livet. Han längtar som en
gång Gullberg att kläda av sig ej endast
konventionernas och de förtorkade idealens nötta
paltor, utan även sinnena: syn, hörsel, känsel.
Han vämjes över sitt eget jag, misstror till och
med sin längtan efter befrielse, och i en ganska
märklig dikt manar han fram ett slags
anarkistisk domedag, då det godas ihålighet blir
avslöjad och de livslögner, som vi söker drapera
oss i, rivs sönder. Det vackraste i hans
samling är ett knippe kärleksdikter med kosmiska
perspektiv. Han är långtifrån ointressant, men
ban sätter läsarens skarpsinne på hårda prov,
och jag måste erkänna att min förmåga till
analys ofta slår slint. Man förnimmer en
krampaktig förtvivlan bakom dikterna, och denna
förtvivlan är i sig själv ett värde. Men man förstår
ej alltid vad han menar.
Även Stig Carlson klagar över förlorade
våglängder. Han ger uttryck åt sitt släktleds
vilsegångenhet och sjunger om
konventionernas tryck. Han kallar sin bok "Sjukjournal",
och den sjukdom han finner hos årgång 1920,
hans egen, består av lika delar vanmakt,
vämjelse och intellektuell självbespegling. Liksom
våra unga diktare efter det första världskriget
pinas han av att vara utestängd från den
europeiska ödesgemenskapen under kriget. Han
känner sig som en modern Hamlet, oförmögen
till handling, dömd till ett livslångt och
meningslöst grubbel. Han visar stor uppfinningsrike-
dom när det gäller bilder, men är ej sällan
otillåtligt dunkel. En av hans dikter är
dedicerad till G. B., vilket torde få uttydas Gunnar
Björling. Stig Carlson har fått en del av sitt
moraliska patos från lärofadern, men ibland
gått vilse i de bj orlingska häxskogarna. Det är
mig omöjligt att spåra "djupdimensionen i
svartnad fiolsträngs tonlöshet", men den
längtan efter befrielse ur ångest och kaos som talar
ur andra dikter kan jag uppfatta.
Olof Lagercrantz
Carl Emil Englunds nya
dikter
Carl Emil Englund: Skymning blåser över
moln och vatten. Bonniers 1945.
4:75.
Carl Emil Englunds nya diktsamling,
"Skymning blåser över moln och vatten", är hans
främsta hittills. Hans instrument har fått
fylligare och innerligare klang än förr. Hans vers
har blivit fastare i konturerna och mera
melodisk, och hans bildspråk, som tidigare gärna
blev en smula förskruvat, är klarare. Han
hämtar sin inspiration ur norrländsk natur, ur
de fattigas gemenskap, ur skillingtryck och
folkvisa och ur sina erfarenheter av sjukdom
och död. Redan i inledningsdikten möter man
den enkla innerlighet och den centrallyriska
andlöshet som utmärker hela samlingen.
Den dag skall en gång komma
då inga blommor blomma mer,
då inget öra hör en sång
och inget öga ser.
Då allting är blodlöst stilla,
är natt som ej natten vet,
ett mörker som ingen känner,
en tidlös oändlighet.
Då allting för evigt är borta
— all början är alltings slut —
då liv och död är glömda ord
som tystnaden plånat ut.
Den vemodiga doften över en dikt som denna
är det svårt att karakterisera. Orden verkar så
självfallna, melodien så konstlös, och ändå
förnimmer man dikten som ett i sitt slag
fulländat uttryck för den förgängelsekänsla som
875
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
