- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
877

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

i minnet vad han sa för tjugu, tjugufem år sen.
Annars kanske jag sitter där spörjande och
förbryllad. Men det låter visst som jag "varmt
ville rekommendera" Vilhelm Ekelunds skrifter.
Det kan duga i otaliga andra fall, men då det
gäller Ekelund går det inte; en kosmisk komik
skulle skicka sin strålglans från varje sådant
försök. Det lilla man kan göra är att försöka
visa vad man tror sig ha kunnat utläsa ur hans
märkliga lakonismer.

I stället för att veklaga över demonernas
existens i oss bör vi, menar Ekelund, utnyttja
dessa demoner. De ska bli pådrivare, gisslare
och kan vara oss till god hjälp i vår strävan
mot ljuset. Lånar man en beteckning från
Dantes komedi kan man säga att vi bör skaffa
oss ett pur gatorio. Här ska jaget brännas ned
("Stirb und werde"), vi ska göra om oss till
högsta mottaglighet, ödmjukhet, "låghet". Vår
strävan ska gå mot produktiv kvietism, till
"rent öga", till "ungdom", upplagdhet,
beständighet i andlig verksamhet, inspiration. Vårt
största brott är brottet mot Andes anledning,
d. v. s. vi får inte förorena och snedvrida vårt
synsätt, vår bedömningskraft, vår förmåga att
välja de ljusa, hållbara värdena. Jämn, stark
lycka blir följden av trohet mot Andes
anledning. Anledning därför: förbereddhet, finaste
groningsgrund, "inspiration". Allt som inte
befordrar min växt, min uppandning, min goda
färd, ständiga friskhet i känsla och syn, min
"barnslighet", min rousseauism, allt det som
inte befordrar denna enkelhet och denna frihet
bör jag stöta ifrån mig. Vid "gränsen" bör jag
hålla sträng vakt (gränsen för "det
tillräckliga", det produktiva lagom). Gränsens
ömtåligaste punkt, den vanskliga att bevaka är där
varest växande upphäver enhet. Och "mötet"?
Mötet är mitt möte med de ljusa krafterna,
friheten, lyckan. En övande bör jag vara. Det är
för att frammana dessa tillgångar i mig som
jag ständigt bör vara en övande.

Skenbart råder här stagnation. Men det är
inte så. Här döljer sig befruktande krafter, en
vital beständighet, ett framåtskridande utan
upphör. Denna värld är alltså raka motsatsen
till den förträffliga borgerliga, där smattrandet
och springet, "aktiviteten", i själva verket är
en sömnig, onaturlig och starrbelagd värld.
Liksom munken bör jag sträva efter fattigdom
(ödmjukhet, låghet), kyskhet (åskesis,
frugali-tet, "magerhet") men framför allt lydnad (lyd-

nad i ljus-tjänst). Påpassligt avvaktande och
listig bör jag vara för att nå andlig fulltoning,
"hög-färd". Höglandsluften är ren och ger
kraft. I min dags "program" ingår "skola",
"flit" (en gyllene), oavsiktlighet och —
frivillighet. Strebertum har intet skaffa med detta.
Här gäller det inte vacker dörrskylt eller
glittrande trissor på bröstet. Här får intet
ögon-tjänande förekomma. Det är sant att jag ska
tjäna ögat, men det är mitt öga det gäller,
renhet och friskhet i mitt ögas synkraft. De spår
och tecken jag skall speja efter är de andliga
värdenas, "saklighetens", ljusets, de som ger
mig beständighet och högsta produktiva styrka
i min andliga verksamhet, lycka och fullt, helt
liv. Sådant är det goda livsäventyret. Det är
belöningen för min stränghet. Jag har nått
fram till frihet, lycka och musik (bildning
i dess vidaste bemärkelse).

Det är alltså i första hand mig själv det
gäller. Så frigjord, så stärkt, så hel kan jag
vara andra till nytta och glädje. Och där
utanför finner jag besläktade andar, som vinkar
mig till från sina alptoppar: en Emerson, en
Landor, en Goethe, en Benjamin Höijer, en
Nietzsche, en Schopenhauer, en Platon, en
Adolf Törneros, en Vitalis Norström, en C. J. L.
Almqvist, en Mäster Eckhardt, en Pascal, dessa
enkelhetens dyrkare som visste något om
människan och vad leva är i dess riktiga
bemärkelse. De är mitt sällskap. Isolering kan det
därför inte bli tal om, såsom den oinvigde lätt
vill tro. De gemenskapsvarma, de sentimentala,
de som är fyllda av "förståelse" frestas att här
tala om ensamhet.

Längst ned i yttervärlden vrider sig likt
ormarna kring Laokoon en ruggig fauna av
gestalter som huvudsakligen är sysselsatta med
ständiga brott mot Andes anledning; som envist
och målmedvetet sölar ned och drar ned
människans värdighet. Då Vilhelm Ekelund riktar
blicken mot dessa kryp, blir han en munter
uppfinnare av dråpord och invektiv. Ingiven av
hans ysterhet kan man roa sig med att jaga
upp liktydingar, och man finner då, när man
petar i den krälande högen:
litteratursergeanten, kulturkastraten, wissenschaftlern,
salongs-hallicken, societets-tiken, ämbetsmumien,
taf-felsvinet, knodden, marktschreiern,
kraschan-yahoon, grafomanen, värdeförfalskaren,
civi-lisationssnoken, romanfabrikören,
novellettsvarvaren. Stanken av detta sällskap, där man

877

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0893.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free