Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som nervläkare, det är ännu en figur som
angår oss och har förmågan att intressera oss.
Men d:r Svenningsson privat, i relationerna
till sin hustru och hennes familj och till sin
hustrus förre mans familj, det är
uppriktigt sagt en skäligen likgiltig, i sitt änglalika
tålamod, sina saktmodiga reaktioner nästan
opersonlig personage. Olle Hedberg har ju
utbildat till en specialitet det skenbart triviala,
vardagliga samtalet mellan två eller flera
människor, under vilket dessa ohjälpligt röja sin
mer eller mindre ömkliga egenart till
ackompanjemang av författarens maliciösa, med
afo-ristisk elegans tillspetsade kommentarer. Denna
teknik har liär drivits till sin spets, medan det
berättande elementet nedskrivits till ett
minimum. Vid närmare eftersyn upplöser sig hela
boken i ett antal dylika situationer eller
dialogscener, som i tur och ordning sammanföra
olika grupper av personer ungefär som på en
bättre bjudning, och under dessa samtal
omnämnes vad som tilldragit sig, medan
händelseförloppen själva aldrig bli direkt skildrade och
åskådliggjorda. Olle Hedbergs romaner ha
vanligen varit uttänjda noveller, och en spaciös
sättning har bidragit till att blanda bort korten;
den här gången har "romanen" kommit att
likna ett teaterstycke med mer eller mindre
dramatiska bilder, där den egentliga
handlingen dock är förlagd utanför scenen. Det har
ju nyligen visat sig, att en prosasak av Olle
Hedberg, hämtad ur föregående del av samma
romansvit, med fördel kunnat överflyttas till
tiljorna, och denna bok pekar bestämt i samma
riktning. Dessutom finns där det essayistiska
inslag jag vidrörde i artikelns början och som
man gärna skulle se utarbetat i sin genre.
Det vore naturligtvis oriktigt att säga, att
människoskildringen i Olle Hedbergs nya bok
inte är bra. Därtill är han en alltför skicklig
författare och behärskar alltför väl sina
uttrycksmedel. Tvärtom, den är lika pålitlig och
lika styv som alltid när det gäller att i ett
summariskt och suveränt etsarmanér avslöja det
mänskliga apspelet. Men man vågar påstå, att
de medlemmar av familjerna Törnberg och
Callerholm, för vilka Helen Callerholm
presenterar sin tilltänkte man, och som sedan komma
att spela en viss roll i deras gemensamma till
värö, inte tillföra det hedbergska figurgalleriet
något nytt och inte heller utvidga den
mäni-niskokunskap som OUe Hedberg redan skänkt
oss. Här är en fotograf, som överlägset väl
behärskar sin apparatur: klipp klapp, här är
plåtarna, var så goda, mitt herrskap! Och man
konstaterar ännu en gång, att karlen gjort ett
litet mästerverk — det är bara det, att man så
väl känner igen alltsammans och att det blivit
likgiltigt genom att upprepas för ofta. Och på
en punkt har bestämt till och med denne
durkdrivne herre råkat misslyckas. Det vill sålunda
till, att författaren i hänförda ordalag omtalar
alla de behag som utmärka d:r Svenningssons
unga hustru, ty i hennes framträdande lysa de
med sin frånvaro. Hennes tal har inte
skymten av de små förtjusande inkonsekvenser, de
små sidosprång eller de små emotionella
föroreningar som utgöra några av kvinnlighetens
mest charmerande attribut. Denna sköna unga
dam uttrycker sig strängt förnuftsmässigt och
logiskt, torrt och opersonligt som en docent
i en kateder. Stackars d:r Svenningsson!
Holger Ahlenius
Den gamla goda tiden
Irja Browallius: Eldvakt. Bonniers 1945.
12:50.
Irja Browallius synes ha blivit smittad av det
allmänna svärmeriet för historiska romaner,
och handlingen i hennes nya bok, "Eldvakt",
är förlagd till ett mellansvenskt järnbruk på
1830-talet. Hon har lagt upp den som en bred
och noggrann tidsskildring i vilken det berättas
om hyttor, smedjor och brukskontor, om
bondekvarnar och tullkvarnar, om tackjärn och
smidesjärn, kolning och svedj ning, om dalande
konjunkturer och konkurrens utifrån, och om
de liberalas tokiga och nymodiga påfund. Mot
denna bakgrund, vilken kan sägas vara Irja
Browallius’ första egentliga försök att skildra
svenskt arbetsliv, röra sig två sorters
människor, folket och herrskaperna, och boken har
kommit att handla dels om folkets nöd och dels
om herrskapernas leverne. Folket, det är smeder
och torpare, åbönder och dagsverkare. De äro
879
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
