Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
SIVAR ARNÉR
diskussioner, inspirerade av samtidens
brännande problem, utan att gesterna dämpas,
gången blir stel och talet deklamatoriskt.
Å andra sidan är tidsfärgen inte försummad.
Utan ängslan för att någon eventuell
anakronism ska ha slunkit med och utan ett onödigt
uppbåd av ålderdomliga vändningar och
rekvisita från den historiska kulissvinden suggererar
Arnér fram en illusorisk medeltidsstämning.
Hans små fina naturskildringar kan ibland med
ett ryck försätta oss långt tillbaka: mitt inne
i staden kan man ännu söka skydd mot regnet
under granarnas täta grenar, myrorna bygger
och bor på själva torget och ända fram till
stadskanten tränger de stora skogarna fram,
skrämmande som okända kontinenter.
Men den historiska romanen har både
nackdelar och risker, särskilt den historiska
idéromanen. Problemen påtvingas inte sällan en
alltför hård anpassning till för oss främmande
förhållanden och frånvaron av verkligt intim
människokunskap från gångna epoker kan
skapa en viss osäkerhet i personteckningen. En
tid som i alla fall för oss är så avlägsen och
så i många avseenden främmande som kani-
kernas och fogdarnas kan förleda en författare
till att av ren stilkänsla plocka in besynnerliga
figurer så att säga för trovärdighetens skull.
Hur fantasifull Arnér än är har han inte
undgått att låta sig bindas av tidshändelserna och
hur självständig han än är har han inte
undgått att få med några av dessa traditionellt
gåtfulla (Malaki) eller melodramatiskt
omtöcknade (Bernard) bifigurer vid vilkas entréer på
scenen åskådaren ibland kan erfara en viss
trötthet, blandad med resignation.
Så länge Bjure, den världsliga maktens,
våldets och framgångens representant,
hänsynslöst utvidgar sina domäner utan motstånd
från Greger, andlighetens och rättsmedvetandets
företrädare, rör sig författaren fritt och man
följer honom med spänning, men i och med
att vändpunkten inträder, när striden mellan
Greger och Bjure börjar på allvar, blir
åtminstone anmälarens intresse nedkylt. Inte
därför att Arnérs problemdebatt i och för sig är
ointressant — tvärtom förs diskussionen, rent
teoretiskt, med intensitet och allvar — utan
därför att i skildringen av striden mellan makt
och rätt har de historiska omständigheterna
passat på att lägga ut sina riktlinjer. Arnér har
på jakt efter en symbolisk handling, lämplig
för att utlösa en öppen konflikt mellan
världsligt och andligt, valt — peterspenningens
bortrövande.
Utifrån sett är naturligtvis detta ett realistiskt
drag. Det är mycket möjligt att även en
förandligad kyrkans son som Greger (särskilt som
han i köttet också är en lagmans son) just
genom Bjures fräcka kupp mot kyrkans
egendom skulle kunna få den stöt som väcker
handlingsbegäret och kommer honom att ta upp
kampen mot våldet och makten, men så alldeles
säkert är det inte. Inifrån sett, däremot, har
själva stridsidén fått en knäck och kampen
överflyttats till ett annat plan. Om påven i
Avignon ska få igen sin peterspenning eller ej,
det är något som mindre intresserar vår
rättskänsla än vår nyfikenhet.
Arnér är emellertid en författare som inte
improviserar sina problemdebatter. Han är fullt
på det klara med att kyrkan ur absolut
synpunkt inte har rätt till någon egendom alls och
att påven i Avignon är en suspekt figur —
"rätten har aldrig legat odelad på en sida,
i saker som rör samhället där ute". Men just
därför ska vi inte "vänta på den fullständiga
882
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
