Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rättvisan" för att skrida till handling. Det är
mot defaitismen som Arnér vänder sig. Så långt
är man också med. Man önskar lika starkt som
författaren att Bjures makt ska stäckas och
hans våldsmetoder bekämpas. Men striden
mellan makt och rätt kommer i "Knekt och klerk"
så småningom att utspelas på ett politiskt plan,
och dessutom på ett politiskt plan som har
sjunkit in i historien, den blir en maktstrid
mellan kyrkan och staten som det är svårt att
riktigt på allvar engagera sig i.
Betraktar man å andra sidan romanen som
en studie i rättens relativitet, en undersökning
av orenheten även i de goda mjölpåsarna, får
"Knekt och klerk" över sig ett slags
objektivitetens värdighet och oförvillade
verklighetssinne. Ty för genomförandet av sina syften
kommer också den rakryggade och rättänkande
Greger att bli en av dem som sätter i gång det
maktens och våldets maskineri som leder till
krig och belägring. Och vid skildringen av
denna belägring tänker man inte längre på
rätten utan enbart på striden. I slutscenerna
har idéerna besegrats av det handfasta
äventyret.
Både Greger och Bjure är mera objektivt
sedda än motsvarande personer i "Plånbok
borttappad", men man saknar i den nya
romanen något av den häftighet i känslan, den
originalitet i greppet och den levande påtaglighet
hos figurerna som utmärkte Arnérs föregående
roman. Knut Jaensson
Hustrun och
människovärdet
Margareta Suber: Mot rött ljus. Norstedts
1945. 9:—.
"Mot rött ljus" far i romanens symboliska
inledningskapitel skogvaktaren, som låter sin
hustru köras ihjäl av tåget, när hon har blivit
en börda för hans liv. Mot rött ljus, mot en
obeveklig faras varningssignaler, kör den som
försöker leva i en annan människa i stället för
i sig själv: det är en utläggning man också
kan göra av titeln. Margareta Subers bok är
så intensivt inriktad på moraliska problem
— i ordets vidaste betydelse — att man frestas
att skildra den i den sortens schematiska ytt-
randen. Man minns ur den, hur ödesdigert och
hur oförlåtligt det är att kasta bort sitt
människovärde och göra sig till en annans
dörrmatta, hur förödande den falska
maktöverlåtelsen är både för den som ger och den som
tar emot ett sådant otillåtet ansvar. Men man
gör givetvis inte boken rättvisa på det sättet.
Att dess problem blir så konturskarpa och
påträngande för läsaren beror ju först och främst
på att de är inkarnerade i levande och
påtagliga människor.
Disa och Paul Rastell — en intellektuell,
framgångsrik filmman, en mjuk och älsklig
ung sjuksköterska. Ett lyckligt äktenskap i
stockholmsk högre medelklass, ett äktenskap
vars historia utifrån måste ha sett mycket
färglös och spänningsfri ut. Den slutar inte ens
med skilsmässa, och makarna är varandra
fullständigt trogna. Ändå är det inte en
meningslös krumelur med den blodiga
hustrumords-historien som prolog till det odramatiskadrama,
som det Rastellska äktenskapet är. Margareta
Suber har på ett par ställen karakteriserat
olyckan i Disa Rastells liv som "överdrift i
driftslivet". Det är en märkligt klumpig
formulering i en eljest kräsen och glättad stil, en
klumpighet som kanske antyder att tanken
bakom inte heller är fullt klar. Berättelsens
gång tycks i varje fall tydligt visa, att driftlivet
inte står som en första, oavhängig orsak till det
onda, utan snarare är ett symtom på att Disas
hela liv är felinriktat.
Barnet, som hon skulle få, dog vid födelsen
av en olyckshändelse, och för Disa
koncentrerade sig sedan all livets mening i mannen,
hennes egendom, hennes ägare, hennes värld.
Paul blir allt mer och mer medvetet plågad av
hennes inställning och gör brutala försök att
skaka henne av sig — psykiskt, inte som hustru
och kamrat. Men det är ohjälpligt. I
slutkapitlen ser vi hur möjligheterna till ett riktigt
liv förgäves läggs inom räckhåll för Disa.
Arbetet, som så ofta gör sitt bästa för att rädda
en människas själ om också trots henne själv,
och den spontana kontakten med andra
människor, som vänner eller som hjälpbehövande —
det når henne inte, hon hypnotiseras av blicken
mot Paul. Vi lämnar henne till sist på en klippa
vid havet, väntande på mannen, i värme och
havsglitter som är utan budskap till henne.
Sången är tystnad, källorna tilltäppta. Hon är
utsatt till undergång på klippan, symboliskt om
883
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
