Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Men hur psykologiskt intressant "Parentation"
än må vara, är den inte så medryckande, inte
så fängslande som skildringen av Valter
Ståhl-gren och hans pinande slitning mellan samvete
och fysiskt begär, mellan vardagsvärld och
drömvärld i de melankoliskt ljusa lappländska
vår- och sommarnätterna, där bergfinkens
locksång får symbolisk innebörd. Trots den
välvilliga ironi som präglar denna bild av en
utmark i de svenska folkrörelsernas värld,
riskerar ändå "Parentation" att i vissa avsnitt bli
tråkig, en egenskap som inte all respektabilitet
i världen kan uppväga. Men medan
"Berg-finken" var en sådan bok, vars stämningar
man längtar tillbaka till, är "Parentation" trots
allt en sådan som vinner läsarens absoluta
högaktning och framkallar hans intresse för dess
upphovsman. En författare som kan skriva
romaner av så olika art har man rätt att ställa
stora förhoppningar på. Jöran Mjöberg
Att överleva
Gurli Hertzman-Ericson: Deras hjärtan skola
brinna. Norstedts 1945. 9: 50.
I sin senaste bok har Gurli Hertzman-Ericson
som så ofta förr tecknat ett kvinnoöde — denna
gång mot den mörka bakgrunden av åskvädret
över Europa.
Det första avsnittet tycks mig vara det bästa,
det fångar avgjort läsarens intresse.
Huvudpersonen, den unga fru Katie Bremer, kommer
från sanatoriet på en blixtvisit till sitt hem, och
finner där hur nästan allting har hunnit bli
främmande och vilset. Hennes oroliga
inspektion i väntan på mannen är bokens säkraste
kapitel. När hon efter den stormiga
uppgörelsen igen sitter på tåget, förefaller berättelsens
ring på något sätt sluten, och då Gurli
Hertzman-Ericson spinner vidare på tråden om Katie
Bremers öden är det som om historien inte
längre bars fram av samma inre nödvändighet.
Det blir sedan visst inte blott hoptråcklade
novellmotiv — författarinnan håller tvärtom en
ganska stram huvudlinje — men det tycks
mig som skulle spänningen (också i djupare
mening) slappna en smula. Men även om
berättelsens puls aldrig riktigt blir densamma, är
boken alltigenom gad och delvis fängslande
läsning. Den ytligt sett ganska löst infogade
episoden med konstepikurén gör tjänst genom
att ge relief, att framhålla allvaret i Katies
kärlek till den norske arkitekten. När
författarinnan mot slutet av romanen kommer in på
detta får hennes framställning på nytt större
spännvidd. De senaste årens mörka verklighet
kastar sin skugga över sidorna. Några väl
patetiska tongångar kan störa, men här nalkas man
dock en verkligt väsentlig problemställning, ett
triangeldrama där den starkare viker undan
och offrar sig. Det är vackert tänkt, nästan
alltför, i denna onda och snöda värld.
Överhuvudtaget är Gurli Hertzman-Ericsons
nobless både hennes svaghet och styrka som
författare. Trots hennes psykologiska
kunnighet (märk pojkporträttet) brister nog
människoskildringen stundom i skärpa, bilden t. ex.
av Katie Bremer är lite blank och glättad. Och
bokens i och för sig vackra beundran av
norrmännens insatser i frihetskampen tycks väl
starkt understruken, kanske gjorde man dem
större rättvisa genom att konstatera att de
egentligen bara gjort vad man kunde vänta.
Rätt fattat är detta beröm nog. Men kan
Hertz-man-Ericsons "löskokthet" någon gång ge
henne konstnärliga blottor, är det ju till sist
just hennes medkänsla och mänskliga värme
som gör att hon är värd att lyssna till. Man
känner att det är en klok och luttrad kvinna
som talar, en som hållit sitt hjärta brininande.
Gurli Hertzman-Ericson skriver en ledig
prosa av gammal god
realistisk-impressionistisk årgång. Det är en rejäl berättarkonst,
väl avslipad, men utan verklig sting. Särskilt
fäster man sig vid hur årstidernas växling
mjukt och skickligt antydes, ja, hur
Kungsholmens säregna atmosfär fångats. Man kan
leva med i vår- och höstrymdens förtonande
dagrar, men mest i trädens skiftning från
lövbristning till bladfall. Gurli Hertzman-Ericsons
mogna kvinnliga väsen står i nära relation just
till träden, de blir i boken symboler för livet
som överlever — både skilsmässor och
världskrig. Lars Englund
Ett experiment
Sven Bergström : Gunga bräde. Bonniers 1945.
10:—.
Sven Bergströms debutroman "Fjärran är
havets rand" var ganska imponerande som
kraftprestation av en ung man och präglades
885
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
