Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
verkliga styrka är att hon genomskådat sitt
väsens grund, vilket hennes motståndare aldrig
gjort och sällan ens försökt sig på, varför de
som motspelare vacklar och hon finner ett
nöje i att riva ner dem. Någon obetydlig
person är hon inte men en negativ. I jämförelse
med Vicomte de Valmont är hon den
klarseende, och då hon i hans förhållande till den
goda, ädla damen i pastellfärger anser sig
kunna misstänka någon dragning till tycke å
hans sida, vilket är mot reglerna, stöter hon
ner honom — för att själv dras med i fallet.
Romanen slutar alltså med det ondas —
temporära — sj älvförintelse men därför inte med det
godas seger, det är tvärtom märkvärdigt med
vilken skarp blick Choderlos ser hur dessa
människor, som vi i dagligt tal kallar hyggliga och
till och med goda, faller platt till marken när
de först tas med lämpor och sen ställs för
faktum. Den enda durtonen är den helgonlika
men icke desto mindre förförda presidentskans
yrselpinade död, eftersom det antyds att hon
via sin skärseld ändå tänker ta med sig ett slags
bön om förlåtelse för hur det står till här nere
till någon deistiskt frånvarande Gud i någon
himmel.
Ändå finns här något av det sublimaste i
denna bok: den konventionellt goda,
moraliska, fromma, som utvecklas och dock till sitt
innersta väsen visar sig vara god, kan inte
befläckas, lika litet som ett stort, naket
konstverk i vilket mångfaldiga förkroppsligat sina
futila lustar, sina bagateller. Och likaväl finns
hos den i ondska fulländade markisinnan
de Merteuil någonting gott, det konsekvent
ondas probersten, djävulskheten, demonien i ett
mänskligt naket konstverk.
André Gide har lärt av "Les liaisons
dangé-reuses", där han torde ha hämtat en hel del
ingredienser till sin speciella form av demonisk
majeutik, men hur vingklippt och fromlande
verkar han inte i jämförelse med Choderlos,
som talar ett fränt preromantiskt språk, alla
snirklade vändningar till trots. För den som
orkar höra beska sanningar inlindade i idel
eleganta artigheter — i detta fall är det av en
inre, stilistisk konsekvens -— har boken en
förfärande aktualitet. Den öppnar perspektiv mot
våra egna farliga fördomar och fiktioner, med
hjälp av vilka samvetslösa politiker leder oss in
i återvändsgränder. Den gamla antagonismen
mellan å ena sidan den offentliga lögnen och
å andra sidan sanningen, som är enskild, består
och kommer alltid att lämna blottor.
Översättningen, av Arvid Enckell, är av god
klass. Gunnar Ekelöf
Fransk läkarroman
Maxence van der Meersch: Kroppar och
själar. Översättning av Per-Erik
Lindorm. Fritzes 1945. 15:50.
När "Corps et ames" nu presenteras för
svensk publik i ett mycket vackert och påkostat
skick med förord, företal och allsköns reklam,
sker det i en sådan form, att allmänheten måste
bibringas den uppfattningen, att här föreligger
ett av den nya franska romanens stora verk. Så
har boken emellertid aldrig mottagits i
Frankrike; dess författare har visserligen erövrat
Goncourtpriset, men detta pris saknar verklig
valör och har vid många tillfällen tilldelats rena
amatörer. I själva verket är denna läkarroman
— som säkert kommer att säljas på grund av
sina sensationella egenskaper — en bok, som
kan med fördel studeras av den unge författare,
som vill lära sig, hur man icke bör skriva.
Det är sålunda en oriktig litterär teknik att
hopa massor av för läsaren obegriplig
medicinsk slang och massor av medicinska
fackuttryck. Det är vidare orimligt att fylla en hel
bok med de mest bloddrypande operationer.
I själva verket nekar sig författaren ingenting:
från kejsarsnitt till besök på sinnessjukhus,
från experiment med stelkramp till självmord.
Hela boken forsar av blod. Mitt i denna grovt
och schematiskt upplinjerade värld rör sig
underligt livlösa, typiserade läkare: den
magnifike operatören Géraudin, som är en ren
filmfigur, den omänsklige psykiatrikern Doutreval
och ett vimmel av yngre kolleger. De medicine
studenterna roar sig med att kasta avskurna
människoöron i korvgubbarnas grytor och
sjunger vid sina fester sånger om syfilis.
Överhuvudtaget är medicinarlivets råhet
tillvaratagen och understruken på ett smaklöst och
okonstnärligt sätt.
Till detta kommer andra underligheter.
Författaren tycks ha fått för sig, att en viss
dietmetod för botande av tbc, som för länge sedan
övergivits av skickliga läkare, skulle vara
räddningen. Han propagerar alltså i sin bok för en
895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
