- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
898

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

är tradition i Negerstan, från Maxwells vita
därför att dessa får kraft att bära sitt
livsmisslyckande först på ett fundament av svart
förnedring. De tre syskonen har väckts ur rasens
dvala, de reagerar med rynkade luktorgan mot
stanken av negersvett men är tragiskt medvetna
om att de själva har svarta porer,
assimilerings-driften är naturlig för deras väsen, men
samtidigt värjer sig framför allt de två systrarna
mot den, besatta av vissheten att de accepteras
endast om de knyter till om de kvaliteter som
kunde göra dem överlägsna andra. Det finns
en betecknande episod i boken som
författarinnan med intuitiv säkerhet låter den äldre och
mer mörkhyade systern Bess hämta upp ur
minnesbrunnen: En dag i barndomen, när
systrarna och brodern är ute på fältet och hackar
okra, skräms de till panik av en stor
mockasin-orm vid en melonplanta. Modern, den stora,
trygga, gungande Tillie, skyndar till och
krossar, vägledd av sin nedärvda instinkt, ormen
genom en blixtsnabb serie hugg med sin hacka.
"Jag skulle ha slagit ihjäl en om inte Bessie
hindrat mej", skriker Ed, men så övermannas
han av sin lögnrädsla: "Jag gillar helt enkelt
inte sånt som är dött", sa han och grävde
alldeles av sig själv upp en okraplanta. "Inte jag
heller", skälvde lilla Nonnie fram. "Jag gillar
det inte heller!" skrek Bess. Den lilla
händelsen anmäler sig osökt i Bess’ minne när hon
en kväll ligger och grubblar igenom systerns
förhållande till den vite överklassynglingen
Tracy Deen; hon drömmer om att kunna jaga
i väg honom ur familjens liv lika effektivt som
modern skaffade ormen ur världen, innan den
anade katastrofen inträffar. Men uppfostran har
berövat både henne och de andra den
blixtsnabba instinktiva reaktionen. De saknar
motgift i samma utsträckning som modern men
kan ändå inte förmå sig till att krossa ormen
förrän de blir anfallna. Först när de blivit
bitna alla tre svänger Ed sin hacka, han skjuter
den lättledde Tracy Deen, som hänsynen till
stadens tungor drivit att förolämpa den havande
Nonnie genom att muta negern Henry att gifta
sig med henne. Flygsanden behåller sitt grepp,
den trehundraåriga skuggan vräker sin tyngd
över Negerstan, och varken bildning eller
inblick i vita vanor kan erbjuda varaktig stad mot
pogromskräcken. Ed hinner visserligen undan,
men den tillämnade maken Henry får
tillfredsställa Maxwellpöbelns perversa rättslidelse.

En värld utan hopp var det som drev in
Christinas i lynchningshörnet. Där fanns
ingenting att välja på, i mildaste fall kunde valet stå
mellan dödssätten. I det avseendet är Lillian
Smith barmhärtigare än Faulkner. Visst är
Maxwell en stad utan hopp — men ändå bara
en stad. Det leder bakvägar ut från den, kanske
inte till lyckan men till drägligare
livsmöjligheter. Den smithska hopplösheten är begränsad
till Sydstaterna. Typiskt exempel är Ed, som
åtminstone med halva kroppen pressat sig ur
schemat och skaffat sig en statsanställning i
Washington men paralyseras under
semesterbesöket i hemstaden och långsamt känner sig
strypas. Med ett mjukt, liksom omfamnande
språk ringar Lillian Smith in sitt ärende: Att
belysa de vita Maxwellbornas speciella
förutsättningar för negerlynchningar.
Genomlysningen är obarmhärtig, och ju längre den
fortskrider desto användbarare blir Maxwell också
som europeisk symbol. I lilleputtformat
uppvisar Maxwell alla lytena hos en samhällsform
som på ett kvartssekel frambesvurit två
världskrig på det tredje: En girig kapitalism som
upptäckt att en väl vidmakthållen spänning
mellan folkklasser kan effektivisera utsugningen,
en stupid rashögfärd, inte minst underblåst av
en religiös väckelse, där Frälsaren tänks som
vit grosshandlare, och en kriminell
ansvarslöshet hos de ansvariga, som aldrig hinner ingripa
mot lynchningar och övervåld, därför att de
alltid håller på att två sina händer när
övergreppen förbereds.

Med en intuitiv, djupt inträngande prosa,
vars psykologiska ingrepp i de sjuka
Maxwell-själarna jagar oupphörliga nervstötar genom
läsaren, porträtterar Lillian Smith ett helt
galleri av underlåtenhetssyndare som har
negermordet på sitt samvete lika mycket som den
som tände bålet eller släpade fram bränslet.
"Vet ni", säger negerdoktorn Sam Perry, själv
på ständig flykt undan rasen, till
ortskapitalisten Tom Harris, "vilka det är som lynchar
honom? Det är ni och jag! Det är sant. Den
vite mannen och den brune. Anständiga vita
vill inte bli inblandade i såna här historier.
Nej. Och anständiga färgade vill det inte heller.
Därför blundar vi, ni blundar, jag blundar
och —" "Sällsam frukt" har en drabbande
direkthet i budskapet som gör den till ett
socialt dokument av skakande verkan, men de
-—• ytterst fåtaliga — tillfällen när avsikten lik-

898

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0914.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free