Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skinlighet, det genomskådande ljus som spelar
så stor roll i Huxleys värld. Brunos inställning
till medmänniskorna är ett upphöjtmedlidande:
var och en av dem är i sig viktig, värd ett
allvarligt liv. Sebastian är mest böjd att ta honom
som en gammal narr, men påverkas i
hemlighet. Själva romanhandlingen slutar abrupt
med att Bruno blir häktad av fascistregimen.
Sebastian, som hunnit blamera sig grundligt
och trassla in sig i åtskilliga garn, står där likt
sin namne helgonet genomborrad av många
onda små samvetspilar.
Vi återfinner honom som mogen författare
och erfaren människa i en del avslutande
aforismer, där Huxley med tyglad glöd preciserar
sin övertygelse. Sin sensualism (och de olater
som följer intelligensen och skrivaryrket i
spåren) är Sebastian inte helt befriad från, men
den riktning han har slagit in på är dock
Brunos. Det är yogins väg för att återigen citera
Koestler, yogin som reformerar sig själv i första
hand men som kanske ibland löper en viss risk
att fastna på vägen. I en symbolisk
avslutningsscen tar Sebastian hand om sin åldrade
far: yogin förbarmar sig över kommissarien.
Ty mellan yogin och komissarien är ju ingen
syntes möjlig eller ens önskvärd. Brunos
fran-ciskanska linje behöver emellertid kompletteras
av andra, det är Huxley inte blind för. Här
finns plats för marginalanteckningar.
Vad skall man svara på denna eldfulla
predikan? Att vikten av att vi blir medvetna om
våra .andliga krafter inte nog kan understrykas.
Att Huxley trots allt vad som kan invändas
pekar i en riktning som kanske är den enda
framkomliga. Att man borde kunna komma
fram till en gemensam grund. Att vi emellertid
måste göra klart för oss att det kan dröja
mycket länge innan denna grund blir funnen
och de levande individuella uttrycken för den
födda. Att vi ändå måste söka i denna riktning
med en av skoningslös kritik och djup skepsis
kompletterad förtröstan. Margit Abenius
Tidlöst land
Eleanor Dark: Tidlöst land. Översättning av
Ingalisa Munck. Forum 1945.
14:—.
I skolan fick man åtminstone för trettio år
sedan lära sig, att australnegrerna hör till
jordens lägst stående folk. Om detta omdöme
inte har blivit ändrat bör det ske med det
snaraste. Sedan man läst Eleanor Darks roman
"Tidlöst land", som skildrar den första engelska
kolonisationen i Australien omkring 1790, står
det nämligen klart för en att påståendet inte
är sant. Ja, man kan till och med gripas
av-tvivel på den västerländska civilisationens
överlägsenhet annat än i förmågan att utrota
olikfärgade folk. Dessa så kallade negrer hade en
kultur, "primitiv" må vara, men i sin art så
fulländad som något mänskligt kan vara. De
hade en religion, en diktkonst, en social
organisation av mycket elaborerat slag och en etik,
som visserligen inte uteslöt mandråp,
månggifte och andra i våra ögon mer eller mindre
förkastliga saker, men som å andra sidan
säkerställde stammedlemmarnas fysiska livsbehov
och framför allt deras mänskliga integritet. Den
som förnedrade en annan förnedrade sig själv.
Därför gjorde det också ett så egendomligt
intryck på dem att se vita män i röda rockar
piska och hänga andra vita män i gråa trasor —
de straffångar som utgjorde huvudmassan av
de första tvångskolonisatörerna.Författarinnan
ger i detta och andra exempel prov på sin
för-måga att tränga in i detta främmande folkslags
föreställningsvärld och göra den levande på
nytt. Hon är överhuvudtaget en god psykolog,
och det är många av romanens gestalter som
fäster sig i ens minne. Där är Bennilong,
Skräv-laren, en representant för rasens sämre
egenskaper, vilken också går under på bekantskapen
med de vita. Där är den förste guvernören,
Phillip, som med okuvlig energi och snart sagt
profetisk blick lägger grunden till en ny nation.
Där är straffången Prentice, som rymmer ut
i vildmarken, skapar ett hem och till slut bryter
det skal av hårdhet, som ett liv i brott och
fångenskap bildat omkring honom. Där är
Mannion, mannen som lägger under sig jord
och låter staten stå för arbetskraften, den
typiske exploatören och samtidigt en
komplicerad individ med hämningar och
kulturfasoner. Där är kvinnor och män, vita och bruna,
i stort antal, och varje porträtt har intressanta
särdrag och varje figur fyller ut bilden av de
båda raser, som konfronterades med varandra
under några för en hel världsdel avgörande år.
Eleanor Darks roman verkar rikt
dokumenterad och sakligt vederhäftig, men över denna
stomme har författarinnan vävt en väv, där
900
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
