Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
innersta kärnan, "bindningen", i de primitiva
mansförbunden, vilka sägas ha återuppstått
i de totalitära staterna. "Mansförbundsandan"
blir alltså den stora fienden till världens rätta
utveckling. Nu vill emellertid den Lede det, att
mansförbundsandan — som ofta i
psykoanalytiskt färgade resonemang, vilka därigenom
blir skenbart oangripliga — har två motsatta
komponenter, den maskulina och den feminina.
Den maskulina principen är begäret att
dominera, den feminina behovet av underkastelse.
I överensstämmelse härmed genomlöper de
mansförbundspräglade staterna växlande
diktatoriska och demokratiska faser; demokratien
är alltså skenbar och i själva verket endast
uttryck för samma tendenser som i en annan fas
driver fram diktaturen:
"Under det tyska folkets ’demokratiska’
perioder är mansförbundsinställningens
passiva feminina komponent förhärskande. I den
tyska ’demokratien’ är, kan man säga,
mansförbundets feminina sida vänd utåt."
Samtidigt förklarar Nissen med hjälp av sin
dialektiska metod, att den tyska
Weimardemo-kratien från början var ett sabotage och att
författningen endast tjänade till förberedelse för
den tyska maktkampen. Det måste under sådana
förhållanden bli svårt att säga, om tyskarna
skall behandlas med stränghet eller med
mildhet efter sitt nederlag. Nissen förordar
visserligen strängheten ("de andras försonlighet
skulle endast aktivera mansförbundets
maskulina komponent..."), men detta är en
inkonsekvens, ty strängheten skulle ju enligt teorien
aktivera mansförbundets feminina komponent,
vilket är lika illa. Det spelar ingen roll i vilket
av två kommunicerande kärl man häller
vätskan; ytan stiger i bägge. I själva verket är
problemet, som Nissen ställer det, totalt
olösligt. Därför är det ju konsekvent, då han
rekommenderar ett kvarhållande av det tyska
folket på dess nuvarande "relativt primitiva
plan"; också konsekvent men kanske inte fullt
realistiskt är att förorda regelbundna
preventivkrig enligt principen "stryk för vad du
kommer att göra": "Med vissa mellanrum måste
man rycka in i Tyskland, ta vapnen från folket,
föra med sig dem som under mellantiden blivit
’ledare’ och på det sättet tills vidare försvaga
och splittra mansförbundskrafterna." Ett
Sisy-fosarbete!
Men vad som inte är konsekvent utifrån
Nissens utgångspunkter är hans avslutande
reflexion: "Inga försäkringar från tysk sida om
villighet till demokrati får förleda oss att tro
på att det tyska folket fått viljan att bli ett
kulturfolk. — Det enda som kan bevisa att
denna vilja verkligen finns, är att tyska folket
medvetet och systematiskt med hjälp av
upplysning och reformpolitik sätter in alla krafter
på att bekämpa sina mansförbundstendenser."
För det första: hur skall Nissen någonsin kunna
urskilja när denna vilja är för handen? Det
kan ju röra sig om ett lika sinnrikt camouflage
som någonsin en deklarerad vilja till
demokrati, och den praktiska skillnaden torde vara
obetydlig. För det andra: hur skall han kunna
veta att det inte är mansförbundets "feminina
komponent" som driver sitt spel?
Alla dessa besynnerligheter vore ju mindre
allvarliga, om Nissen endast avsåg att dansa
över den tyska avgrunden på teoriens spända
lina; men han vill också ge ett program och
diktera ett politiskt handlingsschema. Man
borde kunna komma överens om att det tyska
problemet i sin nuvarande fas först och främst
är en praktisk fråga. Det gäller att undanröja
de ekonomiska och sociala förutsättningarna
för den tyska militarismen. Detta kan
förmodligen åstadkommas på flera sätt, och
svårigheten ligger i att ena sig om vilket som skall
användas. Där finns fullt upp att göra, och
lyckligtvis kommer det inte att bli tid över
för skrivbordskonstruktioner av den nissenska
typen.
Hittills har jag endast tagit fasta på de från
psykoanalytiskt och individualpsykologiskt håll
influerade tankegångarna. Man brukar ju räkna
med att sådana idéer är oförenliga med
rasidéerna. Hos Nissen visar det sig emellertid att
hela den psykologiska apparaten håller på att
undanskjutas till förmån för en tolkning som
bygger på begreppet ras; vilket till slut må
anföras som ett bevis för bokens ideologiska
lättfärdighet. Det gäller frågan varifrån de
"moraliskt mindrevärda elementen i Preussen
verkligen härstammar" (de element, det måste
man hålla i minnet, som bevarat
"mansförbundsandan", det psykopatiska och det
homosexuella med alla dithörande komponenter) —
och svaret blir: "Förklaringen är kanske den
att folkstammar från det inre Asien på sin tid
i våg efter våg passerade över slavernas land
och trängde in i Nord-Tyskland, fördrev de
904
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
