Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Sötebröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
hans tvekan. Plötsligt var han snål till mods,
vilket var olikt honom.
Han fnös ut den ljumma fukten ur
näsborrarna och drog in isande kall luft. Därpå satte
han i gång uppför gårdsplanen. Den var en kal
välvd backslänt. På krönet låg snön i en violett
båge precis som någon lagt dit en krans. Det
senade sig hastigt mot kväll, himlen fälldes
ner över jorden som ett kistlock. Skidstaven
kastade inte längre någon skugga på drivorna.
Han höll upp den i höger hand och flaxade
med den i luften. Då såg han ut som en ivrig
pojke. Emma Niskanpää, som spejade, tog
anstöt av den gamle mannens övermod. Även
hon var till åren och hon hade en from tro,
som förbjöd lek och gyckelspel. Nu var han
halvvägs uppe vid bron, munnen stod öppen
som om han skrek något. Kanske han gjorde
det. Han var en lappman och de har många
rop. Men han var en fiskarlapp med ett hybble
uppåt älven och egentligen bara halvlapp.
Värdinnan drog sig undan. Hon tassade bort
till spisen för att låtsas upptagen av sysslorna.
Hennes ogillande min höll på att mildras,
vilket var en synd eller åtminstone ett
svaghetstecken. När hon rörde om i glöden fick hennes
gula kinder en skär anstrykning. Hon hade
våta flickaktiga läppar som viskade omedvetet.
Därför verkade hon drömmande.
Tillfredsställelsen steg inom henne över att en levande
varelse närmade sig det ödsliga stället, där hon
bodde ensam sen sonen for till sanatoriet. Det
var ett naivt jubel, det stack i halsen, hon
fick svälja mot det. Hon hävde ett fång ris
på elden. Men hon visste inte själv att det var
i glädjen. Ty de flesta av sina känslor tolkade
hon aldrig.
Den gamle mannen steg utan krus in i pörtet
som han vore hemma där. Han borstade inte
ens snön av fötterna med kvasten.
Han snodde runt för att stänga dörren i lås
efter sig, och då vippade kolten om baken på
honom som kvinnokläder. Det var en liten
kortbent karl, han vägde inte mycket. Emma
Niskanpää tänkte att han var barnaktig.
Medan han vände ryggen till passade hon på
att syna hans utrustning. Han bar ingen kont
fast han kom färdandes. Och ingen vacker
mössa med röd tofs på hjässan, sådan som
samefolk nickar med. På hans huvud satt en
svart nappokka med lurviga öronskydd, lik
skogskörarnas. Den var en halv gång för stor
åt honom. De täta vecken under bältet var
rim-miga av att klädet var uppnött. Redan på detta
syntes det att han var halvlapp. Han var ingen
inrangerad människa med ärvt anseende att
svara för. Det följde tvekan med honom. Utan
att ge sig tid att vänta på den rätta stunden
ropade han till henne:
— Här har du mig nu!
Värdinnan slöt munnen. Hon gitte inte svara.
Det var tyst och halvmörkt i pörtet och golvet
drogs liksom ut till ett vägstycke bort till den
väldiga spismuren i ugnshörnet. Där stod hon,
påbyltad i tjocka vinterkjolar och tigande.
— Här har du mig, barn, sade han omigen.
Rösten var gäll av inställsamhet.
Kvinnan rörde sig inte men log i mjugg.
Inte åt att han kallade henne barn. Ty redan
från sin flicktid mindes hon lappen Sturk som
en gammal man, medan hon ännu hette Emma
Vaara och hade ett runt allvarligt ansikte som
hon höll sänkt. Han var säkert tjugu år äldre
än hon, förmodligen mer. Utan hon log bara
för hon inte visste om det. Eller också tedde sig
eldskenet som ett hemligt leende när det ett
ögonblick fladdrade över munnen.
Om främlingen varit en av bönderna från
den avlägsna byn Mäntyjärvi hade han begynt
med att säga päivää. Och han hade saktat
rösten för att inte störa friden i huset och de
sovande småbarnen, ifall det fanns några. När
värdinnan då i sin tur svarat hyvää päivää,
så hade det funnits en brygga mellan dem. För
Emma Niskanpää tycktes det ogörligt att
inleda en samvaro utan en hälsning. Ungefär som
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
