Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Sötebröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖTEBRÖD
att lägga siken på halstret utan en nypa salt i.
Det var oförsvarligt vem som gjorde det. Ty
det stred mot det naturliga vettet i människan,
som visserligen inite är hennes odödliga själ
men ändå nedlagt av Skaparen till hennes
rättesnöre.
— Du har sänt bud på mig? frågade lappen
Sturk tvärsöver pörtet.
Nu måste hon svara något. Men hon tog inte
sikte på hans ansikte utan på de korta benen
under koltkjolen. De trampade och knixade för
att hålla domningen i schack som följde med
åldern.
— Du må bli här ett par dar och passa
kräken för mig medan jag far i väg till
sjukhuset och hälsar på min son.
— Jo, om du behöver mig ...
— Nog kunde jag fått någon från Pannas
till det, om jag ränt dit, sade Emma Niskanpää
för att han inte skulle tro sig oumbärlig. Men
detta tog han för ett infall hon fick i samma
stund. I fråga om folkvana var han så oerfaren
att han inte förstod baktanken. Han började
ursäkta sig:
— Om du väntade mig före helgen, så kom
ingen med budet förrän i går, när karlarna var
lediga.
— Nog behövde du nalta tid på dig, gammal
som du är, svarade värdinnan i stället för att
berömma hans brådska.
— Gammal! Det säger du för du är blind
av eldröken. Vänta tills morgondagen kanske
du säger annat, flinade lappen Sturk.
Snövattnet droppade ur hans glesa
skäggstrån ner på det smutsiga barmklädet. Han
hade en hängande underläpp som rann av saliv
och tobakssaft. Den var så köttig och röd att
den liknade ett djurs lilla tunga. Kvinnan visste
inte vad hon skulle tänka om hans prat. Hon var
en from änka, hennes hjärta blev skyggt som
en flickas av mäns nojs. Hon mumlade brydd:
— Onko mokomaa kuultu! Har man hört
på maken!
-— Om du mötte mig i skogen fick du se att
jag löpte som en ungren för att hinna fram
innan mörkningen ...
— Nog kan det hända, sade Emma
Niskanpää stillsamt. Hon gjorde inga frågor om hans
färd. Det var för tidigt ännu att visa ett
intresserat och förtroligt sätt mot den nykomne.
Dessutom stack han i väg ut igen innan hon
hann säga något mera. Han hukade sig ner
i den höga dörren precis som den varit mycket
låg. Ty han var alltid nödd att böja sig på
detta sätt hemma hos sig. Det såg tomteaktigt
ut så hon ville skratta. Sedan lyssnade hon efter
hans steg, som knarrade i snön där ute. Och
hennes stämning blev upplättad, hon tänkte att
det var som hon förflyttats till byn, där
människor och hundar lät om sig och hade ärenden
hela dagarna. Det enda ljud hon hörde i
vanliga fall var hennes eget soliga hasande. Hon
kände sig som smekt i ansiktet. Nu hade hon
glömt att den gamle mannen trängt sig in utan
en hälsning. Han stökade en god stund, gömde
sig bakom knuten, bar in skidorna i svalen,
vilket var ett tecken på att han skulle bli
stannande i gården. Ty de var av ungt virke, som
förlorar sin spännkraft vid alltför stark frost.
Emma Niskanpää lade märke till hans
aktsamhet. Därefter tog han en näve salt ur ämbaret
och började gnida bort isbarken från fönstret.
Det hade varit svår storm den föregående
veckan, yrsnön hade smetat fast vid rutorna
som ett hårt, krusigt silverkitt.
Nog gör han sig kvickt hemmastadd, tänkte
värdinnan. Hennes inre ton dallrade mellan
belåtenhet och ovilja. Om hon varit karl hade
hon spottat i glödhögen hon stod vid.
Resterna av dagsljuset silade in i pörtet, ett
lågt plant skimmer likt grunt vatten. Det sjönk
strax ner i golvet. Sen blev fönstret lacksvart
med en svag ljusning i, kanske från en nytänd
stjärna mellan molnen. Eldskenet började rita
skuggor kring väggar och tak. Runda fasoner
med knubbiga, smäktande kurvor som keru-
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
