Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Sötebröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
bers. Nu var det tyst som förut kring huset, den
gamle mannen hade nyss kommit tillbaka in.
Pörtet höll på att förvandlas, det var inte
längre samma rum som om dagen. Mörker och
eldsken trängdes där likt gods, som osynliga
bärare lastade in. Bägge svällde ut samtidigt
och stred om utrymmet. Emma Niskanpää
rörde sig av och an, gående på en matta av
guldskimmer. Hon lade kaffe och salt i pannan
och dukade fram renost och socker från skåpet.
Det var onödigt att tända lampan, hon såg bra
ändå. Huvudduken hade hon skjutit fram till
skydd för ögonen. Hennes urmodiga koftliv
såg ut som nysytt fast det var gammalt,
axelsömmarna förgylldes av glansen och tyget
blänkte som på ett fotografi. Men hon hade
inte en tanke på detta eller på någon
fåfänglighet. Hon uträttade varje sak mycket noga,
så att den fick ta sin tid. Ibland lade hon
händerna över varandra ett ögonblick. De möttes
som ett par fåglar.
Lappen Sturk tyckte om att se henne vagga
över golvet. Det väckte obestämda minnen inom
honom. Men han brydde sig liksom inte om
att öppna dem och läsa dem tydligt. Värmen
nådde ända bort till dörren där han stod, den
var len och nästan påträngande av kaffedoften.
Han sade ingenting eller gjorde sig påmind.
Det var så att han alltid iakttog den bofasta
befolkningens beteende med ett slags ironiskt
intresse ungefär som han sett barn leka. De
hade så många omsorger och turer. Hans
pupiller var som små svarta frön i
daggdroppar. Det fanns ett hänryckt drag i hans ansikte
som hos åldringar. Han väntade. I detsamma
sjöd pannan över och svepte in spisen och den
fullpackade höstolen i ett ångmoln. Värdinnan
svängde runt och trippade kvickt och
ungdomligt på tårna. Sen drog det våta oset upp i
rökgången. Hon bjöd honom:
— Stig fram och få dig nalta kaffe.
Hans huvudsvål var skär med samma späda
skärhet som tyll. Menigheten fäste sig viel det
när han satt i kyrkan vid de stora helgerna.
Men ingen kom sig för att slänga honom
i ansiktet vilken barnslig nacke han hade.
Håret var vitt och dunigt som det nyss varit
tvättat och kammat. Det gav ett tycke av
renlighet och frid åt honom som han inte gjorde
rätt för, ty han var smutsig och vanvårdad
och gick aldrig i bastun. Han lade den ludna
mössan på golvet bredvid sin stol. Där låg den
som en tåligt väntande hund, det ångade tryggt
ur pälsen på den.
Emma Niskanpää stod framåtböjd och
trugade honom:
— Förse dig med vad som finns!
Han drog upp slidkniven och skar ett stycke
av osten i koppen innan hon fyllde den med
det heta kaffet. Sen fick hon upp ett fång bröd
ur bordslådan. Det var ett välsignat bröd,
mycket tunt av den skickliga kavlingen och
fylligt i smaken efter mjölet av väl mognat
korn. Det var vitt som fin frost. Hon bad en
tyst bön medan händerna höll i det. Brödet
frasade aptitligt. Det gjorde de gamla
människorna tacksamma. Deras rörelser fick en
blid och omedveten sämja. Aftonen var som
en högtidskväll. Lappen Sturk vilade sig med
välbehag efter långfärden.
— Kanhända du far i morgon på din resa?
frågade han.
— Jo, om jag lever.
— Nog lever du, sade lappen Sturk. Och du
får ett lätt före fram till byn. Vädret kommer
att stå sig över månskiftet.
— Bryt dig mera bröd, bjöd värdinnan. På
nytt fyllde hon hans kopp till brädden. Därpå
satte hon sig mittemot honom vid bordet, fast
det varit riktigare om hon hållit sig med sitt
slafsande vid spishällen.
— Där! Han nickade med sin magra hals
bort mot ugnsvrån, där en fullpackad kont
skymtade. Du har gjort dig resfärdig, innan
du visste om jag skulle komma?
— Jo, sade Emma Niskanpää. Det är ett par-
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
