Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Sötebröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖTEBRÖD
skjortor för min son och nalta torrkött, som
han inte får smaka där han nu är. Ty
sanatoriet där han vårdades låg neråt skogslandet
och maten var mest färsk.
Men hon svarade motvilligt och var alltjämt
förbehållsam. Eldskenet slickade golvet med
små tungor, det började krympa ihop på samma
vis som fukt. Samtidigt flyttade sig värmen till
det gamla parets fötter, ty nu kom den från
glödens kompakta bottensats. De kände en dåsig
hugnad. Mörkret var som ett träd de satt under.
Det var varken morgon eller afton för dem,
bara en stund till skänks. Klockan i pörtet
hade stannat under snöstormen. Men
värdinnan visste genom sin inre tid att det led mot
utfodringsdags i fähuset. Lappen Sturk stack
ner handen i kolten och halade fram sin
pipa och tobakspung. Det stank sur fisk och
gubblukt om kläderna när han rörde sig. De
var upptinade nu av inomhusvärmen. Emma
Niskanpää flyttade sig åt sidan, försiktigt
knäande. Hon höll ansiktet sänkt.
— Har du vatten och ved? smackade den
gamle. Ett gurglande ljud lät höra sig i den
täppta pipan när han sög. Han hade inte ens
tänt den utan njöt av den bittra smaken från
munstycket.
— Nog räcker det som det är till i morgon.
— Bli sittande du, sade han vänligare än
bönderna i byn brukade tilltala sina kvinnor
så länge de var friska och orkade släpa sig
i väg till utesysslorna på sina ådriga ben.
Ty han förstod att hon hade de bägge svultna
getterna och mjölkkon i tankarna. Och han bad
henne säga var lyktan hängde. Sen kröp han
ut genom dörren och tassade förbi brunnen
ner mot fähuset. Emma Niskanpää såg genom
fönstret hur lyktskenet rullade på snön som en
silvertallrik. Hon kände sig som en av de
förmögna värdinnorna längre söder ut i dalen,
vilka skickade ut sina tjänstehjon i frostvädret
och höll sig vita i hyn själva. Begäret efter
anseende väcktes i henne. Eller det stannade
vid en hemlig suck. Hon hade en liten frestelse,
ljuv och oveten. Ty det hände att
högfärdsdjävulen lade ut snaror för henne, fast hon
bara var en fattig änka. Men det var mest
som en barnslighet, i realiteten kunde hon
ju inte bli förförd. Ända ifrån barndomen
hade hon och hennes släkt hört till de
omvända.
Det fanns några droppar kaffe kvar på botten
och hon tog ett stycke av det vita tunnbrödet
och bröt ner i koppen. Det hade ett
sommarmolns lätta färg. Sen sörplade hon i sig brytan
direkt från brädden. Tuggan fastnade i
gommen som en degig klump. Med slutna ögon sög
hon i sig den goda musten. Besksött slem
sipprade ända ut på läpparna. Då torkade hon sig
om munnen med avigsidan av handen. Därpå
slickade hon handen med tungan som en hund,
rädd att minsta grand av den knappa maten
skulle förfaras.
De båda gamla hade inte ungdomens håg
att vara uppe efter arbetets slut. Deras leder
domnade av sittandet. Samtalsämnena hade de
pratat igenom: vädret, resan, fisket. Sen fanns
det inga fler som var lättsamma och lagom
förtroliga. Emma Niskanpää gäspade utan att
öppna munnen som skolbarnen under den
tvåspråkiga predikan. Kvällen var fortfarande rätt
tidig. Men det var under den årstiden, då
natten uppfyllde tjugu av dygnets timmar, en
tung djup natt med groteska stjärnbilder. För
de gamla hade den emellertid inga andra
egenskaper än mörker och ro.
Lappen Sturk tassade bort till spisen och
knackade ur pipan mot hällen. Genast hoppade
hans skugga från golvet och upp i tak. Skenet
från glöden var livaktigt, ibland exploderade
det i blåa, bladformiga små lågor. De hade inte
behövt tända lampan, vilket var en välgärning
för oljans del. Det gjorde detsamma om inte
Emma Niskanpää såg att läsa sina bibelställen,
hon kunde dem ändå utantill.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
