Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Sötebröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
Och i hemlighet höll hon ögonen på den
gamle mannen.
Hennes hud var knottrig av små
oregelbundna rynkor, alltför veka att kallas fåror.
De liksom luckrade upp ansiktet. Minspelet
kunde varit nyanserat. Men hon hindrade med
vilja sitt uttryck från att skifta. Hon var en
sluten gammal kvinna, vilket hon var känd för.
Läpparna tycktes öva sig ljudlöst först innan
de vågade tala. Så sade hon:
— Se åt att du inte spiller glöd på golvet.
— Nå varför det, när jag har tillgång till
hällen ?
Hon teg och knäppte händerna. Det hade
skett en omkastning inom henne så att hon
halkat ur sin behagliga stämning. Skuggspelets
oro kanske smittade henne. Det kunde vara
annat också. Gamlingars panik för nattens
ande. Hur som helst längtade hon tillbaka till
sitt förra välbefinnande och prövade olika
vägar att nå dit igen. Ja, hon slet i sig själv
som hon lett ett motsträvigt barn vid handen.
— Du må väl inte ha lus i kolten din?
Det slank plötsligt ur henne. Där var en öm
fläck, som värkt i henne ända från morgonen
långt innan hon skymtade lappen ute på tunet.
Ty hon tänkte att hon måste låta den gamle
mannen sova under sonens fäll överst i
sängskåpet. Vintertid fanns det ingen annan
sängplats för en gäst.
— Om jag har någon, så blir han kvar här
inne i vistet, sade lappen Sturk och klappade
sig på barmklädet.
Han nojsade, saliven rann om hans röda
hängläpp. Men Emma Niskanpää lät sig nöja
med svaret, fast det var tomt som luft. Genom
någon dunkel förvandlingsprocess ljöd det gott
och förståndigt i hennes öron. Missmodet gick
över. Hon fick tillbaka värmen i händerna och
började sopa ihop de smuliga brödresterna.
Sen blev hennes lättnad så stor att hon skämdes,
när lappen Sturk pekade bort i ugnsvrån och
förklarade att han tänkte sova på golvet där.
Han brukade övernatta hos bönderna vid sina
bybesök och genomskådade strax den rätta
grunden till värdinnans ängslan.
— Du må åtminstone få dig en skaplig
huvudgärd, sade hon, ty hon kände sig
givmild och moderlig. Och hon fick brått bort till
kistan efter en kudde och en hårgarnsfilt, som
hon skakade och ställde med inne i mörkret.
Nu var det i stället som hon trugade på honom
sin gästvänskap. Den gamle mannen tog emot
sakerna utan att tacka. Hans ena ögonlock
hade fallit ner. Det vita håret var fuktigt och
krulligt av sömnlust. Han sjönk genast ihop
i den varma vrån och liksom försvann. Det
luktade as om honom. Efter några sekunder
sov han.
Värdinnan hasade omkring i pörtet ännu en
stund, täckte spisglöden med aska, sköt igen
det gammalmodiga spjället. I huvudet gick hon
igenom förberedelserna till sin resa, så att
ingen detalj skulle bli glömd. Dessemellan hade
hon tankarna på den sovande gamle. Hon
frågade sig varför han aldrig skaffat sig hustru
och efterlevande söner. Svaret visste varenda
människa i hela dalen, även Emma Niskanpää:
han hade aldrig ägt några renar så han kunde
godtagits som svärson av aktat samefolk. Men
ändå återkom hon gång på gång till sina
funderingar. Hon njöt ett slags hemlig sötma av
dem, precis som de gällt en kär angelägenhet.
I mörkret häktade hon upp sin kjol och steg
ur den. Koftan och de tre tunnare kjolarna
behöll hon på när hon kravlade sig in i
sängskåpet under fårskinnsfällen. Ty hon begagnade
inga underbyxor som de frivola kvinnorna
söder ut.
Gården låg inbäddad i djup natt som den
varit kärnhuset i en enorm frukt. Ibland föll
små flockar av snö från torkställningen uppe
på takåsen. De rullade vidare utför taket och
grävde ner sig i snötäcket nedanför fönstret.
Men inte ett ljud förnams.
Emma Niskanpääs sömn var en tålig slum-
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
