Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Sötebröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖTEBRÖD
stödde axlarna mot kudden, som hade ett
solkigt var av rutigt bomullstyg. I ett slag
återkom hon till sig själv. Pörtet vände sig emot
henne som när någon vänder på huvudet i
marknadsträngseln och man står ansikte mot
ansikte med en bekant. Dagen blir kall,
mumlade hon, ty hon nåddes av en pust från den
gistna dörren. Skrattlusten var borta, likaså
den lätta rymden som hon nyss svävat i. Hon
hade glömt bäggedera. Läpparna mödade sig
att suga in luft. De viskade med andedräkten,
vilket hon tog för den första yttringen av sitt
nymornade medvetande.
— Är det för mycket att jag får en dags vila
före den långa skidfärden till byn och sen
bussresan och tåget? resonerade hon. Om jag ger
mig ut i dag, kan jag bli sjuk på vägen, natten
har varit plågsam för mig. Och hon var till
freds med sitt beslut. Men ibland förnam hon
att det fanns dolda motiv inflätade i det. Dem
sköt hon emellertid ifrån sig. Ty hon
uppfattade dem inte som vaga önskningar utan
som reella omsorger, vilka den ödmjuka själen
lämnar i Guds hand. Hon famlade inte längre
i mörkret.
Den gamle mannen kom in från fähuset med
mjölken. Det hade redan bildats en krans av
isnålar kring kärlets kanter, fast den skummiga
pölen mitt i var ångande varm. Han gled över
golvet med ljudlösa steg för att inte väcka
Emma Niskanpää. Hon hade somnat på nytt.
Till och med ögonen stod stilla under mössan
som tysta blåvita kulor när han spanade efter
mjölktråget. Eller de hade snarare en obestämd
färg som vassla.
Senare kom ett par timmars dagsljus. Det
var mulet, egendomligt inneslutande och
substantiellt, skugglöst, mest lik blek natt. Men
fortfarande föll ingen snö.
Lappen Sturk gjorde inga vidare frågor om
värdinnans sjukdom. Han passade upp henne
på ett klokt, självutplånande sätt, stack in
maten genom sänigdörren utan att flänga upp
den. Hennes feta hand räckte sig i lagom tid
till mötes och tog emot tallriken. Hon varken
tackade eller knotade. För att hon skulle slippa
söka sig utomhus i kölden bar han ut efter
henne som om hon varit en barnsängskvinna.
Stundtals sov hon. Till sist var alltsammans
naturligt för henne, fast hon i hela sitt liv
aldrig upplevat en dag som liknade denna.
Tiden gick fort och var som ett varsel om
kommande saknad.
När det led mot kväll satte sig den gamle
framför elden och byggde på näten, som John
Niskanpää måst lämna för att fara till
sanatoriet. Han förde en stor trädnål av trä i cirklar
och ströp åt lyckorna med tummen. Emma
Niskanpää följde skuggspelet från sin säng.
Och hon begynte tala med honom om sin son,
ehuru det inte är vanligt att det bofasta folket
anförtror sina bekymmer åt en same, som
varken äger några fasta ägodelar eller sorger.
Hon berättade om sonens ohälsa och svaghet
och om de sjukdomar och eksem han lidit av
redan i barndomen.
— Blodet rann ur såren, men aldrig gav han
om sig som andra barn.
—- Mmm, sade lappen Sturk med garnet
i munnen. Hans hjärta lyssnade medlidsamt
under barmklädet. Tiden gick fort. Det duniga
håret på hans hjässa hade blivit krulligt av
huvudsvålens fukt.
—- Han var så tålig att Herren förbarmade
sig, sade den troende värdinnan. Men det är
sent och du kan behöva gå till vila, man.
Nästa morgon steg hon tidigt upp, tvättade
sig i ansiktet med ljumt snövatten och tvål och
böt på sig helgdagskläderna. Hon for omkring
i pörtet med trippande kvinnosteg, som
knappast anstod hennes platta, utåtriktade fötter.
Hennes näsa snokade i var vrå innan hon
tycktes finna sig till rätta. Därpå drack hon
kaffet stående vid hällen. Under tiden utpekade
hon för lappen Sturk var mjölkkärlen hade
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
