Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gabriela Mistral: Om vaggvisor. Efterskrift 1945 till diktsamlingen ”Ternura”. Översättning av Louise Åkerstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELA MISTRAL
ligt, uppstod så som raser inte skall uppstå:
utan barndom, mitt i brytningsåldern — med
ett fullständigt halsbrytande steg från indian
till europé.
I den folkliga spanska poesin, i den
provensalska och i den medeltida italienska, tror
jag mig ha funnit det mest genuina material
för barndansvisor, som jag känner. Själva
folkloren i dessa länder är full av stycken som
lämpar sig för barn, När jag, den brinnande
men ofullkomliga hantverkaren, forskade så
mycket som det var mig möjligt i detta
material, blev jag medveten om att jag i mina
känslor och i mitt inre saknade sju sekel av
kreolsk medeltid, av långsam och mognande
övergång, som behövs för att jag skulle kunna
lämna ifrån mig ett dussin äkta kreolska rondas.
Men lekare och versmakare för barn, deras
strupars tuktomästare om man så vill, uppstår
inte på en gång, deras tillblivelse är långsam
som en stjärnas bana, den ingen kan påskynda.
Vi har många outvecklade förmågor, fast vi
å andra sidan plötsligt kan lyckas komma med
någon andligt fullgången skapelse, på samma
sätt som frukten ibland visar en mogen och
en omogen sida.
Det Jesusbarn, som kommer med den
välsignade barnlitteraturen har ännu inte blivit
oss fött. Profeter och troende bland oss
fortsätter att anropa honom, liksom de judiska
kvinnorna sin Messias. Var och en av oss som
försöker, tror att Messias skall födas just inom
honom, men den helige ande sänker sig inte
till oss: kanske inte ens Sankta Anna är född,
hon som var det signade barnets anmoder.
»
När jag läser mina dikter, som mer eller
mindre är avsedda för skolbruk, och ännu mer
när jag hör dem i barnamun, känner jag en
blygsel, som inte härrör från författarskapet
utan är en riktig hetta i kinderna. Och som den
ångrande syndaren börjar jag bättra på än det
ena, än det andra, den kantiga versen, mina
skrytsamma idéer, mitt mästrande och
sentimentala prat. Denna något löjliga naivitet att
vilja ändra på verser som ligger i allas mun
kommer jag att behålla intill slutet.
Ty mer än alla levande väsen, mer än min
Homeros och min Shakespeare, min Calderon
och min Ruben Dario respekterar jag barnens
minne, som alltför mycket missbrukas.
Må lärarna förlåta mig detta förskräckliga
ändrande fram och tillbaka. När allt kommer
omkring är jag mer herre över mina synder
än över mina goda handlingar: de senare är
diskutabla, men de förstnämnda otvetydiga.
Språket är näst själen vår främsta egendom,
och kanske äger vi inte något annat i denna
världen. Må den som medvetet prövar sig fram
få ändra som det faller honom in.
Jag fortsätter att jaga efter barnens
tungomål på samma sätt som jag sökt det under de
tjugu år, jag varit borta från mitt eget land.
Långt från den spanska jorden, hundratals mil
därifrån, fortsätter jag att forska i
barnauttryckens djupa mysterium, som liknar den
brasilianska kvartsen däri att den lurar syn och
känsel med sin bedrägliga yta.
Ju mer jag lyssnar på barnen, desto mer
protesterar jag mot mig själv med ett febrilt,
oroligt samvete... Den jollrande och
stammande kärleken brukar vara den som älskar
mest, och lik denna är den stackars kärlek som
jag gett åt de små.
Översättning av Louise Äkerstein.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
