Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
veckor kvar och att han får välja mellan att
stanna på sjukhuset eller specialtransporteras
hem till Skottland för att hinna bli firad som
hjälte i krigspropagandans intresse innan han
dör.
En stor succé var däremot framförandet.
Dramaten hade inkallat ett par extra från den
sceniska och filmiska nöjesdetaljen, Rune
Halvarsson och Åke Grönberg, som naturligtvis
skötte sig med den äran. Bara att se dessa
frodiga mannar ligga i slafen och handarbeta
väckte stor munterhet. Bästa man på plan var
emellertid Ulf Palme som amerikanen. Hos
honom var allting tvättäkta, den svekfria,
röd-blonda uppsynen, kantigheten i rörelserna,
t. o. m. stamningen. Och hans utbrott i sista
akten fick en verkligen att spärra upp ögonen
genom den oerhörda hänsynslösheten i
inlevelsen. Det goda hjärtats och den dåliga
njurens bärare var Holger Löwenadler. Rollen
ligger så väl till för honom att den hade kunnat
avverkas på ren virtuositet, men Löwenadler
tog sin uppgift mycket allvarligt och fick fram
en ganska originell karaktärsstudie, som inte
mer än nödigt pockade på vårt medlidande.
Inte ens Anna Lindahl kunde få ut något
nämnvärt av sjuksköterskan. Carlo Keil-Möllers regi
hade lyckats bra med den tropiska miljön, men
en skotsk utstyrsel, som spelar en stor roll
i pjäsen, skulle säkerligen inte godkännas av
sakkunskapen. Georg Svensson
Film
Resan bort. Regi och manuskript: Alf
Sjöberg. Dialog: Karl Ragnar Gierow.
Svensk Filmindustri.
Med "Resan bort" övertygar Alf Sjöberg om
att han är en filmskapare av franskt snitt och
en filmmakare av amerikanskt snitt och att han,
sedd ur båda dessa synpunkter, står i högsta
internationella klass. "Resan bort" innehåller
ett avsnitt, där Sjöberg tar psykologiska
närbilder av en svensk småstad — bilder av samma
obarmhärtiga skärpa som man minns från den
franska filmens klassiska trettiotalsepok — och
ett annat avsnitt, som är en spännande
äventyrsfilm i kommersiell hollywoodstil. Gränsen
mellan de båda avsnitten är skarp — man kan
lätt peka ut den och man kan säga, att här
slutar en film och börjar en annan.
Det är ofrånkomligt att just den skarpa
gränsen mellan de rätt vittskilda avsnitten
skämmer Sjöbergs film. Den har inte blivit
samma helsvetsade konstverk som "Hets".
Sjöberg behöver uppenbart en annan
manuskript-författare än sig själv. Det är en annan sak att
äventyrsavsnittet, det som alltså bryter stilen,
i sitt slag är lika skickligt gjort som det
psykologiska avsnittet. Att se en film av Sjöberg är
numer att se ett moget konstverk -— där finns
bisarra infall, speciella Sjöbergdrag, som man
skakar på huvudet åt, men där finns ingen
tvekan, ingen valhänthet. Sjöberg behärskar
uttrycksmedlen och vet att nyttja effekterna.
Och hans effekter slår som inga effekter gör
i svensk film i den del av filmen som
berättar om hur tjugufemöresförföraren kommer
till bankkamrern® instängda småstadshem och
gör intrång i sängkammaren då kamrern är
ute och fiskar. Den delen av filmen är ett
kammarspel, där kamera och repliker avslöjar
människorna och där varje bild förtäljer om det
oblidkeliga öde som driver sitt spel fram mot
den ofrånkomliga katastrofen. Holger
Löwen-adlers kamrer är väl mycket av krumelur men
ändå tillräckligt mycket av människa för att
gripa. Gunn Wallgren återger med sin osvikliga
pregnans den erotiskt uthungrade
småstads-frun på gränsen till hysteri. Sture Lagerwall
är ypperlig som den urspårade akademikern,
butiksrånaren och förföraren — ett litet
ynkligt nummer, som ömkar sig själv men som vet
hur valserna skall gå.
När katastrofen kommer till kamrern,
förföraren och den kvinna de delar kommer den
också till filmen — den suveränt skicklige
Sjöberg håller ihop bildsekvenserna, hetsar upp
tempot i överdådig stil, men för varje meter
som rullar undan tappar man intresset för
människorna. Upplösningen är orimlig — då
blir kamrern en hjälte, förföraren en
slagkraftig he-man och den förförda en blodfull
älskarinna, som rakryggat står för och håller
fast vid snedsprånget. Där sitter man och
önskar Alf Sjöberg vad han hade i "Hets" —
en manuskriptförfattare med ett bjudande stoff,
som ropade på att diktas i bild.
Jan Olof Olssön
Den allvarsamma leken. Rune Carlsten. Lux.
Inte kan man väl filma "Den allvarsamma
leken". Visst kan man göra något av den
håglöst begåvade Arvid Stjärnbloms flanörtillvaro
4 BLM 1946 i
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
