Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
tail av en ondskefull dvärg, är skickligt
uttänkt. Denna dvärg är filmens mest fängslande
figur, även som skådespelare, och
överhuvudtaget har man mera nöje av de scener i vilka
han och hans kuriösa föräldrar figurerar än av
kärleksscenerna, som blir ganska ansträngda
i sin tidlösa förstoring. Ett undantag vill man
göra för det svårmoddgt blodiga slutet, som
verkligen har både höghet och tragik;
särskilt minns man den sista bilden med de döda
älskande utsträckta bredvid varandra i
båtskjulet som på ett gravmonument. Artistiskt
har filmen inslag av en viss kitschighet, bl. a.
yttrande sig i den omsorg med vilken det
påträngande snarvackra i huvudpersonernas
(Madeleine Sologne och Jean Marais)
utseenden tillvaratagits, men den bjuder genomgående
på en fotografering (Roger Hubert) och en
bildverkan som är i högsta grad filmatisk och
vid vissa tillfällen bländande vacker.
Georg Svensson
I ärans tecken (Pontcarral). Jean Delannoy.
Pathé Consortium Cinéma.
När Cocteau och Hayakawa spelade in
respektive "Under eviga stjärnor" och "Macao" och
gärna ville utöva regissörens yrke med stöd av
en tekniskt kunnigare medarbetare som inte
vore dominerande nog att ta initiativet från
dem, valde de Jean Delannoy. Under
ockupationen slog Delannoy hastigt igenom och
regisserar nu i iltempo en oöverskådlig rad filmer.
En ur hans digra repertoar är "I ärans tecken",
och man känner strax igen hans glättade,
könlösa regi. Jag tror att Delannoy kan bli en fara
för fransk film genom sin stora arbetsförmåga
och talang att servera flotta och ytliga filmer.
"I ärans tecken" är säkert typisk: man kan inte
säga att det är en dålig film, men den lämnar
en fullkomligt oberörd. För att fritt få skildra
motstånd mot övermakt har man valt en historia
från napoleonstiden, och i det man glorifierar
överste Pontcarral har man sett sig tvungen
att samtidigt glorifiera diktatorn Bonaparte, en
dubbeltydig uppgift som ger filmen en
obehaglig bismak, även om man ser till den politiska
nödvändigheten. Denna dubbelhet torde vara
karakteristisk även för de bästa
ockupationsfilmerna och svår att förstå för en neutral
publik. Särskilt tilldragande är heller inte den
retorik och det sabelskrammel som florerar
i "Pontcarral", det påminner en för mycket
om gångna och nuvarande drag i fransk
utrikespolitik som inte är sympatiska. Det skall
gärna medges att Delannoy presterat en elegant
ram åt sin berättelse och att särskilt Annie
Ducaux visar mycket vackra toaletter, över
vilka Christien Matras’ foto sprider en läcker
lyster. Pierre Blanchar chargerar frejdigt som
Pontcarral, och när han ibland gör den vördade
översten till en ren farsfigur, behövs
sannerligen tanken på skådespelarens insats i
motståndsrörelsen som en dämpare på munterheten.
Pavane
Prinsessan som inte ville skratta.
Alexander Rou. Sovjetfilm.
Sovjet har sedan många år en särskild
barnfilmsproduktion. Den har ett dubbelt syfte: att
ge barnen riklig tillgång på god film och att
lära filmregissörerna finna de enkla och riktiga
filmiska uttrycksmedlen.
Till julen har man i Stockholm kunnat få se
en av dessa barnfilmer, "Prinsessan som inte
ville skratta". Anmälaren känner inte till om
det är en ursprunglig rysk folksaga — det är
i varje fall inget som hindrar att den är lånad
utifrån. Den har samma robusta humor som
man möter i Asbjörnsen—Moes norska sagor,
men den ryska egenarten överskuggar allt.
Filmen berättar med förtjusande naivitet och med
ett oreflekterat gott humör, som västerländsk
film inte brukar ha för mycket av. Fantastiska
upptåg och groteska typer dominerar, och en
särskild krydda får det hela genom
sovjetfilmens alltid lika fräna och uppiggande satir
med kungligheter. Konstnärligt står den
utomordentligt högt — naturbilderna, där ranka
björkar genomgående anger stämningen, andas
skir poesi, och bilderna från palatset har på
en gång skulptural enkelhet och prakt.
"Prinsessan som inte ville skratta", en timme lång,
var en av höstens stora filmer.
Jan Olof Olssön
Konflikt. Curtis Bernhardt. Warner Bros.
Det är Siodmak som levererat manuskriptet
till "Konflikt", och man återfinner också
åtskilliga reminiscenser från "Phantom Lady"
och "Misstänkt" —• hustrumord tycks nu vara
någonting den gode Siodmak fått på hjärnan.
Men man är nu inte så övertygad om att inte
"Konflikts" konflikt kunnat lösas på annat
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
