Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mycket frukta den. Hon pendlar mellan
sinnlighet och förtvivlan, mellan ömhet och extas.
Hon plågar sig med förvridna drömbilder, och
ångesten släpper heone endast sällan. —- Det
är svårt att bilda sig något säkert omdöme om
denna diktarinna. Det riktiga är kanske att hon
ännu ej funnit sin egen uttrycksform. En av
dikterna är skriven från tågfönstret, och
författarinnan fångar skickligt en serie förbiilande
scener och föremål. Men det blir ingenting
personligt av det hela. Litteraturintrycken tar
överhanden, och rätt som det är befinner man sig
på den stora modernistiska allmänningen. Den
uppslitna tonen, den ångestfulla flykten blir
det man minns av Maria Wine, men de enskilda
dikterna flyter samman till dunkel ooh
förvirring. Olof Lagercrantz
Anglo-amerikanska
krigsdikter
Th. Warburton: Mitt i ett krig. Tolkningar av
engelsk och amerikansk lyrik 1941—1944.
Bonniers 1945. 3:75.
Den utmärkte essayisten Th. Warburton
återkommer nu som tolkare av ett knippe vackert
och väl valda krigsdikter. Som direkta
krigsdikter kan man visserligen inte räkna Eliots
två sista "kvartetter", "The Dry Salvages" och
"Little Gidding", men de är i alla fall
tillkomna under kriget och säkert trots all
’aloof-ness’ influerade av dess stämningar. De övriga
elva både äldre och yngre, engelska och
amerikanska lyrikerna är företrädda av dikter som
omedelbart har med kriget och
krigsupplevelserna att göra.
Vad som genomgående — om man bortser
från Eliot, vilken ju som bekant är sin egen
herre, något som för övrigt också kan gälla
den gamle isolationistiske vildgalten Robinson
Jeffers — präglar dessa dikter, är, kan man
säga, en intensiv livshunger mot en bakgrund
av skakad, djupt upplevd pessimism. De är
fyllda av en livsbejakande blomning och
samtidigt av det intensiva medvetandet om all
blomnings flyktighet. Att livet ter sig ljuvligast
mot en fond av död, svanesångsmotivet, är väl
typiskt för krigsdikter i allmänhet — man gör
i förbigående den reflexionen att västerlandet
inte tycks kunna lära sig att använda döden
som livskrydda till vardags. Själva livshungern,
den starka livsupplevelsen i dessa dikter ger
deras mörka bakgrund, kriget, ett falskt sken
av söndag. Men, för all del, kanske är det att
intolka för mycket psykos i dem: många av
dem skulle mycket väl kunna vara skrivna i
fredstid, och ordet eller upplevelsen krig skulle
då bara ha bytt plats med någonting annat.
Karakteristiskt nog förtonar samlingens
avslutande dikt, den av en viss medeltida
inspiration burna "Tiggaren" av John Heath-Stubbs,
i en återklang av Predikaren:
Men ack, framom andra, ni som är unga och sköna
och gärna går glada och granna längs gröna vägar ■—
njut av varandra medan Tiden är er vän:
men vänd inte heller er blick från mitt elände,
för Kärlekens skull som även tigger naken.
När det gäller delvis så svårtolkade texter
som det här är fråga om kan det synas futtigt
att komma med anmärkningar. Warburtons
översättningar måste emellertid sägas vara
ganska ojämna. Dels syndas det nog på en hel
del håll mot ordagrannheten, och såvitt jag kan
döma alldeles i onödan, dels förekommer
oroande sammandragningar och uteslutningar
här och där. Så t. ex. i den annars
välöver-satta första delen av "The Dry Salvages", där det
uttrycksfulla "rounded homewards" fått stryka
på foten för en utläggning av "groaner", eller
i "Little Gidding", där "a glare that is
blind-ness in the early afternoon" blir "ett sken som
gör dagen blind". Exemplen kunde
mångfaldigas. Inte heller förefaller Warburton alltid
behärska svenskans möjligheter att foga sig
efter och hävda sig inför texten. Hänger det
samman med ett visst beroende av den arkaiskt
mera oböjliga finlandssvenska dialekten? Ett
exempel av annat slag kan tas ur den
praktfulla ooh även grannt översatta "In distrust of
merits" av Marianne Moore (där "squadrons"
för övrigt borde vara eskadrar i st. f.
skvadro-ner): "Man’s wolf to man ? " tolkas "Är vi
människovargar?" fast ordspråket finns även på
svenska: "Är mänskan mänskans varg?" Sämst
är Warburton när han rimmar, vilket
emellertid, vad beträffar den stora sjöhymnen i "The
Dry Salvages", inte får tas som någon allvarlig
kritik, då den med sina sex gånger sexfaldiga
rim torde få anses så gott som oöversättlig.
Pacifisterna Auden och Spender är inte med.
Har de iinte skrivit pacifistiska krigsdikter? •
Gunnar Ekelöf
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
