Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
taga upp dvärgsymboliken, här begagnad som
uttryck för modet att vara helt sig själv, att gå
emot rådande konventioner och opinioner.
Just detta är romanens egentliga ämne. Ett
motto, hämtat från Paul Valéry, ger vid
handen, att författaren velat visa fram en
människa, vilken kastas mellan den Scylla som
heter ordning och den Charybdis som heter
kaos. Problemet är betydelsefullt nog och
därtill högaktuellt, men det förefaller mig, som om
det här hade ställts med alltför liten energi, på
ett tvetydigt ocsh oengagerat sätt. Ty varken
den ordning eller det kaos författaren visar
oss förtjänar betecknas som representativt, och
huvudpersonen är för slapp och
temperamentslös, för mycket av ett mähä, såsom en av hans
vänner uttrycker det, för att på ett
verkningsfullt sätt kunna illustrera någon skarpare
konflikt.
Sedan dessa reservationer ha gjorts skall det
gärna erkännas, attRundquist inom den angivna
begränsningen givit en lyckad skildring av den
s. k. ordningen. Förorts- och villasamhällets
småborgerliga bracksocietet, där de flesta hysa
nazistiska åsikter men naturligtvis ingen är
nazist; den falska vänligheten och
naturligheten kring kyrkoherdens kaffebord, där alla
hysa okristna åsikter, men där det inte finns
någon som inte kallar sig kristen och går
i kyrkan; skvalleraktigheten, manien att lägga
sig i nästans angelägenheter, intoleransen mot
varje minsta awikning från det allmänt
brukliga — allt sådant har författaren fixerat med
stillsamt mördande ironi. Då Gunnar Svale inte
reagerar starkare mot detta än han gör, så
beror det också på hänsynen till hustrun, den
erotiska bundenheten vid henne, som mitt i
enfaldens hårdnackade fasthållande vid
konventionerna, vid tanken på vad folk skall säga, vet
att slugt spela ut sina fysiska behag och vädja
till mannens faderskänslor. I hela detta parti
yppar sig Rundquists kända och omvittnade
förmåga att avlyssna och återge skiftande,
särskilt antipatiska stämningar, de halvt
omärkliga vibrationerna av olust och irritation
mellan människor som befinna sig på olika
våglängd.
Svagare är det parti som handlar om hur
kaosmakterna stiga upp inom huvudfiguren
då han tilltvingat sig ett par månaders frihet,
arbetsfrihet och frihet från den kvävande
miljön. Det är här själva skaparvåndan blir
ett huvudmotiv, men j ag får inte klart för mig,
varför friheten, ensamheten och brottningen
med ett motspänstigt stoff behöva medföra
vanvård av den egna personen, oansvarigt glidande
och ett och annat rus. Dels är detta otillräckligt
förklarat och motiverat, dels förefaller det
tämligen ofarligt. Inga starkare krafter synas
nämligen röra sig i Gunnar Svales inre. Såsom
författaren framställt honom — och kanske är
själva namnet symboliskt menat — är han av
naturen en alltför hygglig, tam och städad
familjegosse för att någonsin på allvar bli ett
rov för tillvarons inneboende demoni, för de
kaosmakter på gott och ont, som kunna verka
både upplösande och fruktbringande. Han
kommer alltid att nöja sig med kompensationer
i fantasien, med att skriva om packaktigheten
i stället för att sätta sig upp emot den. Historien
slutar alldeles följdriktigt med en kompromiss:
Gunnar Svale återvänder snällt till sin
konventionella och förbrackade hustru och nöjer sig
med att rycka henne bort ur den förhatliga
miljön. Den skeptiske läsaren måste säga sig,
att han inte tror på någon förändring hos
hustrun och att denna lösning sålunda inte är
någon lösning utan bara ett uppskjutande av
frågan, eller också måste romanens "hjälte"
anses oförmögen till annat än ynkliga
halv-mesyrer.
I sista hand vågar granskaren emellertid inte
avgöra, i vad mån boken verkligen är ett försök
att gestalta ett allmänmänskligt problem eller
snarare bör betraktas som en författares
självrannsakan. I det senare fallet inger den
åtminstone obetingad aktning och vinner ökat
intresse, om också inte som konstverk. Ty därest
Gunnar Svale råkar vara nära släkt med sin
kollega och upphovsman Per E. Rundquist, så
måtte denne sannerligen inte vara rädd att
lämna ut sig själv och bedömer det egna jaget
med en klarhet och en illusionsfrihet, som
i längden måste verka befriande och leda till
något slags lösning. Och även om Rundquist
alltjämt inte har så mycket att säga, så säger
han det alltid utsökt artistiskt, i det luftiga
akvarellmanér, med det psykologiska
valör-måleri som är hans främsta tillgång som
författare. Holger Ahlenius
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
