Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Tragedi i Näckesta
Töre Zetterholm: Drama på Gräshoppstigen.
Tiden 1945. 7: 50.
Från gamla-stads-ungdomen och korsfararna
har Töre Zetterholm i sin tredje roman vänt sig
till den högre medelklassen i en av Stockholms
västra förstäder, kallad Näckesta. I denna
ombonade och konventionella miljö låter han en
rad uppskakande och psykologiskt avslöjande
episoder utspelas, kulminerande i ett
Fedra-drama. En medelålders direktör mister sin
hustru, gifter om sig med en ung flicka och
uppfattar antydan av ett förhållande mellan
henne och sin son. Det blir dock aldrig mycket
av detta svärmeri, men vad som finns är nog
för att väcka faderns mistankar och vrede. Han
beslutar att tala ut med sonen på en segeltur,
men hindras härifrån av ett haveri. Sonen
drunknar och styvmodern får ett nervöst
sammanbrott, vars yttringar djupt upprör det
putsade Näckesta. Hon repar sig emellertid,
och i ett sista litet avsnitt ser vi det resignerade
paret åldras tillsammans.
Detta låter farligt schablonmässigt, men
Zetterholms stilkonst och gedigna kännedom
om miljön räddar honom från det billiga. Hans
huvudintresse tycks också ha varit att visa
människornas »andliga likformighet även i en
balanserad miljö som denna: "Tragediens mönster
är evigt detsamma. Sceneriet kan skifta från
Troiziens kungaborg till en villa i Näckesta,
men tragedien är oföränderlig. Och hur skulle
den kunna ändras när protagonisterna är
desamma, lidelserna desamma och gudarnas
avund evigt densamma."
Näckesta, byråchefernas och de
socialdemokratiska statsrådens kvarter, ligger som en
idyll av solid modern borgerlighet med
trevliga 20- och 30-talsvillor vid den vackra
mälarstranden. Zetterholm lyfter på taken till ett par
av de prydliga villorna och låter oss se vad som
kryper inne i dem. Tilltaget är numera inte så
nytt, men det genomförs osökt och säkert.
Livet i Näckesta är tämligen knappt antytt,
men får dock släppa till ett par bimotiv, vid
sidan av huvudhändelserna. En av de
pojk-ligor, som florerar i barnrika trädgårdsstäder,
framträder på tragediscenen med en serie
inbrott. En av de skyldiga tas om hand av en
religiös fröken, vars liv och villa han uppfyller
med ung och frisk kriminalitet. En medelålders
historieadjunkt ger historien en prägel av
äkthet genom att endast skymta över sidorna. En
fullsatt spårvagn på näckesta-linjen
snabbfoto-graferas med sin aktningsvärda last.
Mot detta avtecknar sig medlemmarna i
direktörsfamiljen, där särskilt husfadern och
den unga, barnlösa hustrun skildrats med fin
skärpa. Zetterholms berättarteknik är diskret
antydande, och i sitt psykologiserande går han
utifrån och in i stället för tvärtom, som
flertalet av hans jämnåriga. Han låter oftare sina
personers reaktioner och känslor framskymta
ur deras tal och handlande än han bygger upp
dessa genom synteser av intryck och
förnimmelser.
"Drama på Gräshoppstigen" är komponerad
av små fristående episoder, ibland flera
sammanhängande i rad, ibland glesare utströdda
längs årens rad, men oftast insatta så att de
säkert och snabbt för historien framåt och
alltid skickligt berättade på klart och magert
språk. Möjligen kan man finna romanen en
smula för putsad och sober för att nå ner på
de stora djupen. Den visar emellertid att
Zetterholm nu nått en aktningsvärd behärskning av
sina uttrycksmedel. Åke Runnquist
Ovanlig debut
Stig Dagerman: Ormen. Steinsvik 1945. 7: 75.
Stig Dagermans debutroman är ett sällsynt
brådmoget uttryck för den ångestfulla undran
och fräna kritiklust som all medveten ungdom
måste känna när den tvingas orientera sig i
"a world I never made" mitt under ett (det
mesta) förkrossande krig, som den aldrig varit
med om att starta men får bära hundhuvudet
för. Stig Dagerman har tydligen i likhet med
sina något äldre yngre författarkolleger kastats
pladask ut i en längre militärinkallelse som satt
djupa märken, men Dagerman har satt in sina
erfarenheter från militärtjänsten i ett större och
enhetligare, man kunde säga europeiskt
giltigare perspektiv än någon annan. Genom
ungefär lika delar upplevelse, iakttagelse, grubbel
och målmedveten analys tycker han sig ha
funnit en nyckel som passar in i alla de
mänskliga olyckornas av författare och psykologer
så ofta provdyrkade lås: fruktan. "Det är nu-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
