Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
besatt, inte extatiskt övertygande på samma sätt
som Dostojevskij. Hans livssyn har inte den
stora påverkande kraften hos det ryska geniet.
Vad som däremot är omöjligt att inte i högsta
grad suggereras av är hans konstnärliga
gestalt-ningsförmåga. Han är en mästare vars
skicklighet är lika beundransvärd vare sig det gäller att
med några få detaljer infånga hella stämningen
i en miljö eller att i några korta scener
framkalla levande människor och, väl att märka,
levande människor belysta i just för dem
väsentliga situationer: de bigotta i sin självgodhet,
de triviala i sin egoism, de ordningsamma i sin
platthet, de rotlösa i sin invärtes värk, de
förtrampade i sin rörande skyddslöshet, de
hjälplösa fåren i sin herdelöshet. Intresset samlar sig
framför allt kring den kommunistiske
polislöjtnanten med sin inre tomhet och osäkerhet och
sitt yttre skal av järn, en varg hetsad av sin
vargroll; kring den starkt fascinerande
mestisen, en fullblodsjudas av nästan mytiska
dimensioner, inhöljd i sin demoniska amoralism som
i en undanvikande dimma och skildrad med
en inlevelsens objektivitet som är
häpnadsväckande och en kunskap om den naiva
egoismen som är ytterligt djupgående; och så
naturligtvis kring huvudfiguren, prästen själv,
den av vargen jagade, skröplige herden,
framställd med en alltförmänsklig bristfullhet som
man verkligen kan kalla för originell, eftersom
den också rymmer inslag av en vishet eller
fromhet som inte är av denna världen. Men stort
intryck gör också en bifigur som den
trettonåriga, amerikanska flickan, som är bokens enda
"verkliga karaktär" och som — inte tror på Gud.
Groteska och gripande, jordiska och
himmelska scener växlar oavbrutet, frestande vore
att antyda dem, men materialet är för rikt. Det
får räcka med att omnämna den med fångar
fullpackade och stinkande håla långt inne i
Centralamerika som blir en bild av världen,
detta fängelse "fyllt till trängsel av brott och
begär och olycklig kärlek" som omsluter oss
alla. Det är just i detta fängelse som prästen
grips av "en överväldigande och oresonlig
ömhet för människorna" och upplever "en
känsla av kamratskap som han aldrig hade
erfarit den tiden fromma människor kom fram
och kysste hans svarta bomullsvante". Den kan
gott kallas sublim, denna scen, där den bigotta
kvinnan tränigs med de utstötta, den lycklige
indianpojken sitter några meter från den till
livet hotade prästen och där alla i det
ogenomträngliga mörkret spanar efter den annalkande
gryningen, omgivna av moskitos och
exkre-menter och lyssnande till de taktfasta
rörelserna hos ett människopar i omfamning.
Det som gör ett så starkt intryck i Greenes
katolicism är hans radikala realism. Här möter
man verkligen för en gångs skull en religiositet
utan kompromisser, förljugen moralism och
falsk lojalitet. Det är den stridande och lidande
kyrkan som författaren känner sig som medlem
av, inte den segrande. Han vet hur farlig
tryggheten är: prästen känner hur han förflackas och
sjunker ned till tomma fraser och gester så fort
han under sin flykt uppnått gränsen och den
relativa säkerheten, det är ett av skälen till att
han återvänder och låter sig fångas. Men Greene
vet också hur svårt det är att dö för en
exekutionspluton, och inför avrättningen låter han
inte sin huvudfigur behålla något av den
skrivbordsheroism som brukar göra böckernas och
skådespelens patetiska slutscener så falska. På
ett ytterst verkningsfullt sätt löper tvärtom
genom hela boken den officiella
helgonlegendens banalt falska melodi jämsides med det
glanslösa men allvarliga tema som bildas av
jakten på den skröplige prästen. Och när den
kvinna som i kapitel efter kapitel läser denna
helgonlegend högt för sina barn har hunnit till
det effektfulla slutet där den lilla martyren,
som på operan, dör i jubel, strålglans och
trosvisshet har ödet också fullbordats för prästen
och han sjunker i ångest ihop under kulorna.
Ja, "Makten och härligheten" är en märklig
bok. Och översättningen är, som Erik
Lindegrens översättningar brukar vara, av högsta
kvalitet. Knut Jaensson
Gil Bias
Alain René Le Såge: Gil Bias. Översättning
av Nils-Olof Franzén. Ljus 1945.
15:—.
Någonstans har jag läst om Le Såge att han
var en solmänniska, d. v. s. kände sig rent
fysiskt beroende av vad som i almanackan
beträffande en annan himlakropp heter
"närmast" och "fjärmast". Hans vitalitet steg och
sjönk med solen. Det är nu förstås ingenting
enastående, men kanske var iakttagelsen ny
på sin tid. I alla fall verkar de hundratals
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
