Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Januari. N:r 1
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ekonomi och anseende. Och denna skildring saknar
varken intresse eller skärpa. Noëls fina och rika
bröder lyckas utan större svårighet att få honom
förklarad för sinnessjuk, och när författaren
väl har hunnit till sjukhuset och den berömde
psykiatrikern, för vilken fallet Noël Annequin
bara är ett trappsteg mot den vetenskapliga
ryktbarheten och som med en girigbuks
patologiska energi kastar sig över alla yttranden av
sin patient för att införliva dem med sina
blivande "Anteckningar rörande ett mord
begånget i ett anfall av sinnesförvirring av en
psykopat med nekrofila tendenser", då är man
inte längre förströdd. Boken slutar med Noëls
försvinnande till Ryssland och hans omvändelse
till kommunismen.
Den livsfientliga, men ännu oförminskat
energiska borgerligheten hos familjen
Annequin skildras av Plisnier med kraft och
avsmak, men genomgående också med en önskan
att vara rättvis vilket naturligtvis bara gör
angreppet verksammare. Boken är varken
originell eller konstnärligt något mästerverk, men
skildringen saknar, som sagt, inte energi i sina
framstötar, och i stort sett rycker den läsaren
med sig. Hur författaren kommer att låta sin
hjälte utvecklas och på vilka vägar han
slutligen tänker sig att mänskligheten ska kunna
bli kvitt en del av sin, helt visst, djupt rotade
"borgerliga" krasshet och konventionalism, det
får man inte veta i denna första del av
"Familjen Annequin", som förefaller att vara en social
romansvit med ambitioner. Inte utan
nyfikenhet avvaktar man de kommande delarna.
Knut Jaensson
Ryskt och grekiskt
Vera Inber: Månens död. Översättning av
Vladimir Semitjov. Bonniers
1945. 4:75.
Giorgos Theotokas: Leonis. Översättning av
Börje Knös. Bonniers 1945.
5:75.
"Månens död" är min första bekantskap med
Vera Inber: av någon anledning har jag
kommit att förbinda hennes namn med
sentimentalt feminint artisteri av det slag som
kallas förtjusande och undflytt det. Men redan
i första anslaget i "Månens död" fanns något
som fick mig fången, en egen atmosfär, kylig
men ändå mild och liksom genomlyst. En
melankolisk rymd av kretsande planeter välver sig
över de med mjuk skärpa etsade bilder och
scener som Vera Inber återkallar dels ur det
förgångna, dels ur det belägrade Leningrads
vardag, allt minnesbilder och alltså "världar
på väg mot förintelsen". Där är, ur minnets
förråd, den monomane gamle astronomiläraren
som med sådan lidelsefull frenesi skildrar
månen, barnens vän, i dess dödsförstening
— "ingen luft, inget vatten, inga ljud, ingen
vind, ingen svalka, ingen fuktighet" — att de
grips av ond nihilism, tills en blodig händelse
på gatan åter för dem tillbaka till livet där
man inte räknar med ljusår och svindlande
dimensioner. Det är mest barn och gamlingar
Vera Inber tecknar: de vuxna har kanske blivit
"medsoldater" i en sådan grad att de inte
längre lämpar sig för diktarens penna.
Ålderdomens darrande hjälplöshet i hennes fars
gestalt, den krigsblinde i sin skymning är
människor som hon tecknar med detta passiva och
ändå så svalkande medlidande som man är van
att kalla slaviskt och som måste bottna i en
anonym upplevelse av livets obotliga
grymhet. — Nio gånger under en enda natt
bombarderas det stora barnbördshuset, Leningrads
stolthet, men på morgonen föder en rosig mor
en son som får namnet Viktor, segraren. Även
när den heroiska durklangen bryter igenom
finns dock vemodet kvar. Den sista novellen,
"Sömnlöshet", skildrar en bombnatt. Flyktingen
på soffan, marterad av sin oro för de anhöriga,
berättar för den gråtande fyraåringen Tusia
sagan om den lilla sjöjungfrun; Tusia somnar,
vaggad av rösten och bombernas dån, men för
Misja, brodern, som skrattar åt "sagor", blir
de små sjöjungfrurna till tekniskt märkvärdiga
"undervattensjungfrur" som lägger beslag på
hans fantasi. I natten fortsätter "vår segers
vaggsång" att ljuda.
Även länge efter det man glömt vad Vera
Inber berättat kommer man att minnas hur
hon berättade det.
*
Också i "Leonis" av greken Giorgos
Theotokas (författaren till "Argo") förhärskar
melankolien, men det är ett vemod av helt
annat slag, en vattnens och de suckande
vågornas melankoli. Ett grundtema hos Theotokas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0091.html
