Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycks vara trycket av en heroiskt förpliktande
forntid. "Leonis" har självbiografisk karaktär.
Gossen med samma namn tillhör den grekiska
kolonien i Konstantinopel, och sagostadens
guldglans, pittoreska folkliv och skimrande
vattenvärld målas med smältande färger i
Theotokas’ böjliga, nästan trånsjukt vackra, lyriska
språk. Leonis, detta klipska barn av Odysseus,
läser visor som barn, dryckesvisor och
krigsvisor, men kärleksvisor får han inte veta vad
det är för något. "En dag gick han därför till
farmor och skröt med att han kunde en mängd
visor, och då farmor frågade vad det var för
slags visor, svarade Leonis att det var
kärleksvisor, och det sade han av illmarighet för att
få henne att förklara vad det var." Han växer
upp till en svärmisk oeh reflekterande grekisk
yngling som drömmer om kärlek och dåd.
Theotokas ägnar nästan lika mycket intresse åt
att karakterisera den grekiska ungdomen
överhuvud som sin individuelle hjälte.
"Lättantändlig som den grekiska ungdomen är", heter det,
"har den lika lätt att utgjuta sitt hjärta. Man
kommer och gör sina förfärliga bekännelser,
man talar om sin själ, om sitt livs ideal, om
världens undergång, man hotar att döda eller
döda sig själv, och efter en liten tid är det som
om ingenting hänt." Så kommer kriget, det
allt förhärjande, och Leonis kastas med de
grekiska folkmassorna till Aten. Staden skildras
med förälskade tonfall. Leonis, som ska bli
målare, tycker att han ville måla en
komposition i klara toner som i en enda syntes skulle
sammanfatta Aten: "Aten, det vill säga reflexen
av ljuset på husväggarna, skuggornas abrupta
och tvärhuggna linjer, historiens guldröda
patina på de gamla templen, bergens klara och
enkla former, den lätta atmosfären, stadens
skrik och myller, befolkningens intelligenta och
trotsiga uppsyn och i fonden, mitt i en nästan
osynlig skuggridå, dunklet från Egeiska havet."
Leonis mister emellertid allt: hans kärlek
krossas, hans bäste vän dödas, hans konst
råkar in i dödvatten. Med två tomma händer
går han upp på berget Hymettos, och boken
slutar i denna upplevelse av total utarmning
och vanmakt som är så karakteristisk för
1940-talet — men just i vanmakten ligger fördolt det
enda, det okuvliga hoppet.
Den lyriskt impressionistiska, inte särskilt
förtätade, skildringen bör ha mest att ge dem
som känner och älskar det grekiska folket och
den grekiska naturen.
Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
