Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vidlåder hans produktion. Han är oerhört mån
att förklara och urskulda sin anslutning till
arbetarrörelsen, och man tror honom gärna, då
han försäkrar, att han som ung student närmast
var reaktionär och hade sina ideal i det
förflutna, att han aldrig varit socialist och att han,
liksom arbetarungdomarna själva, glömde bort,
att kampen gällde inte bara frigörelse och
människorätt utan också den egna klassens
maktställning, socialisering och fackföreningsvälde.
Men han håller tyst om den hätska
klasskampsbroschyr han själv skrev, och den enklaste
eftertanke borde dessutom ha hindrat honom
från att på detta sätt förblanda kamptidens
idealbildning med "skördetidens"; B. L. och
andra dåtidens förgrundsgestalter inom
arbetarrörelsen voro ju minst lika utpräglade
individualister som han själv och förenade liksom
han social radikalism med stark känsla för det
svenska, men de voro inte lika lättrörda och
lättantända, inte lika plastiska som han. Han
undandrar sig att berätta, vad som vållade
själva brytningen, manifesterad i
"Barbarskogen" med dess otäcka nidbild av B.L. —■
"tiden tycks inte vara mogen för en fullt
frimodig framställning av de åsyftade
händelserna", heter det i gåtfulla ordalag, liksom
han på tal om sitt politiska framträdande under
första världskriget undskyller sig med, att detta
inte hör till det "som ännu med full realism
kan skildras", vad det nu kan innebära.
Med allt detta innehålla Ossiannilssons
memoarer en rad person- och litteraturhistoriska
upplysningar, som bli av största vikt vid det
framtida studiet av hans verk. Man får sålunda
här bekräftelsen på, att det var boerkriget som
utlöste hans poesi och hans sympatier för de
brittiska imperialisterna -— Erik Hedén har
vittnat om Harald Hjärnes förtjusning! Carlyle
tycks ha spelat in i hans beundran för franska
revolutionens färgrika skådespel och för dess
hjältar, från Marat till Napoleon. Och det har
inte, såsom allmänt antagits, varit Kiplings
lyrik, som då var honom obekant, utan engelsk
balladvers överhuvud som utgjorde mönstret
för hans schvungfulla poetiska stil. Inte heller
har Nietzsche spelat någon större roll för vad
han kallar sin "renässansindividualism";
övermänniskokulten förklaras enkelt och naturligt
nog med en hänvisning till den ensamme och
utfattige lärarynglingen, som satt i sitt eländiga
kyffe i Eslöv, drömde egna storhetsdrömmar
och iklädde dem världshistoriska masker;
kompensationsmotivet har spelat en avgörande roll
för Ossiannilssons diktning som för så oändligt
många andras.
Även i övrigt innehåller memoarboken en
mängd värdefulla notiser om tillkomsten av
Ossiannilssons böcker, redogörelser för hans
resor till England 1901 och Förenta staterna
1904 samt en rad roande, levande porträtt av
människor han mött, personligheter som Ernst
Norlind, Ellen Key, Edmund Gosse och andra.
Man läser boken med nöje och behållning även
när man frestas till gensagor eller har svårt att
återhålla en opassande munterhet.
Den anglosachsiska orientering som
Ossian-nilsson representerade var något nytt och
tämligen enastående i hans släktled; den skulle bli
starkare företrädd bland tiotalisterna, och i
Gunnar Mascoll Silfverstolpes, Sten Selanders
och Karl Asplunds diktargrupp — kallad den
försynta humanitetens generation — tycks den
på något sätt ha varit självfallen. Karl Asplund
berättar i sina "minneskåserier", att han hört
Ossiannilssons lyriska bravurnummer
deklameras av en kamrat på gymnasiet, den blivande
filmregissören Gustaf Molander, men hos den yngre
poeten lysa idéstriderna och samhällsintresset
med sin frånvaro — han är artist och estet,
naturälskare och idylliker, och hans memoarer
äro till skillnad från Ossiannilssons
genom-vävda med lågmäld självironi och
kontempla-tivt vemod. Vad som fängslat denne
englands-farare, är inte imperiets rovriddare eller
världshandelns, världspolitikens stormcentrum utan
den aristokratiska livsstil och det gosselynne,
som betytt så mycket för britternas förmåga
att uthärda de hårdaste öden, samt
konstskatterna och den egenartade atmosfär, som gjort
London till ett paradis för grafiker, med vår
egen Fridell i spetsen. Om allt detta har han
skrivit bokens mest förtjusande kapitel, men
på vägen dit utgöra en rad av livets andra
smultronställen betydelsefulla etapper.
Från sitt sommartusculum på Dalarö med
dess levande och döda inventarier, som skildras
i förälskade tonfall, blickar Asplund tillbaka
på pojkåren i en sörmlandssocken och vid
Nyköpings läroverk. Lärarminnen och
kamratminnen passera revy, de första diktförsöken
och de första litterära upplevelserna: Carl G.
Laurins "Konsthistoria", Rydbergs och
Lever-tins poesi samt naturligtvis Hjalmar Söderberg,
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
