Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av godo eller ondo, men det förefaller som om
prins Eugen haft en ovanlig förmåga att i alla
situationer döma framsynt och humant. Socialt
har han alltid stått på arbetarnas sida och satt
sitt hopp till en radikal omformning av
samhället utan våldsamma omstörtningar. Hans
liberala syn har gjort det möjligt för honom
att med förståelse se på den revolutionära
utvecklingen i Ryssland. Under första
världskriget var prins Eugen ententevän och
beklagade att svenskarna alltid skulle hålla med
det land som gick mot Ryssland. Vid
bondetåget tog han Staaffs parti men ansåg att han
skötte oppositionen oskickligt. På Tyskland såg
han med misstro, genom sin mor hade han
tidigt fått en grundlig avsmak för preusseriet.
Hans tro på ett nytt Tyskland under
Weimar-republiken grusades snart, och när Hitler
trädde till makten 1933 var han redan klar med
nazismen: "Jag avskyr helt enkelt den
mentalitet den är uttryck för och jag förnekar att
den var en nödvändighet... Det mesta av vad
jag beskyllde tyskarna för under förra kriget,
brutalitet, servilitet, absolut renons på
psykologisk blick och en ovana att hota och
skrämma, det har den sista tidens Tyskland
klart bekräftat. Skönt att jag fick det där ur
mig" (till Harry Fett 9 juli 1933). Prinsens
antinazistiska inställning kom honom också att
skriva ett skarpt brev till Sven Hedin, när
denne applåderat Hitlers förbud mot tyskars
mottagande av nobelpriset i samband med
fredspriset till Ossietzky, och till att söka
kontakt med Segerstedt och Torsten Fogelqvist.
Som den bästa karakteristiken av författaren
vill jag avslutningsvis citera den livssyn som
prins Eugen deklarerar i ett brev till Helena
Nyblom. Bättre kan den konfessionslösa
humanismen inte uttryckas, man vill underskriva
varje ord däri:
"Jag har inte tron på ett personligt liv efter
detta, på ett personligt återseende. Jag tror
visst att det kan finnas något bortom livet men
ej i former som vi kunna fatta och då finnes
det ju inte till för oss. Men jag tror att livet
fortlever härnere, att våra handlingar, de må
vara små eller stora, fortfara att verka så länge
det finnes liv på jorden. Därför måste man
känna ansvar för varje sin handling, ansvar för
förvaltandet av det pund man fått på sin lott.
Jag tror att tiden har en förmåga att försona,
mildra, förklara liksom minnet ofta förskönar
och befriar från livets småaktighet och
vedervärdigheter. Det må vara mången en svag tröst.
Men det minskar i alla fall känslan av
hopplöshet och ger en känsla av ansvar åtminstone om
man älskar människorna — trots allt."
Georg Svensson
Nationell idealism
Onni Okkonen: Finsk konst. Norstedts 1945.
20:—.
För Onni Okkonen, professor i konsthistoria
vid Helsingfors universitet, är den konstnärliga
formen en omedelbar produkt av den nationella
karaktären. Estetisk kvalitet är för honom
i mycket hög grad beroende på det
fosterländska etos, som en hel del av den finska
konsten inte bara uttrycker utan alltså också
bör uttrycka. Här smyger det farliga momentet
in, värderingen. Om en kritiker finner nationell
karaktär i en målning är inget att säga om det.
Men om en kritiker fordrar att finna den, är
det risk att han saknar den rätta
utgångspunkten för bedömningen; den bild han då ger av
ett lands konst blir troligen önskehistorisk och
missvisande. Det höga ämnet och det trogna
hjärtat har många gånger (jämte andra, andens
och ögats instrument) skapat betydande konst,
men de har ännu inte bildat grundvalen för en
acceptabel konstdogmatik. De andra
instrumenten ställer han sig reserverad mot; den rena
färgen och den kromatiska paletten utövade
enligt honom en demoraliserande verkan på
det "finska nationella måleriet och dess höga
intentioner". Denna nationella idealism har
överlevt sig själv. I Finland har den varit
särskilt svårartad; även svenska skribenter har
bidragit och bidrager fortfarande till den
kompakta mytbildningen kring finskt etos.
Okko-nens nationalidealism ger honom heller inte
skarpa medel i konstkarakteristiken. Det
själfulla blir den regelbundet återkommande
termen. Det fosterländska och detta själfulla ger
också riktlinjerna för hans urval; när den
nationella ursprungligheten tränger på för
våldsamt (Sallinen) reses kravet på det själfulla,
och det kan hända att, om detta saknas, verket
inte godkännes av Okkonens odjärva bildsyn.
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
