Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skinliga försättsblad, så att förändringarna i
stadsbilden även av icke lokaliserade lätt kunide
konstateras. Gunnar Ekelöf
Karakteristik och värdering
Elisabeth Tykesson: Tolv essayer. Bonniers
1945. 7:50.
Det är på sätt och vis skada att Elisabeth
Tykesson inte har försett sina "Tolv essayer"
med någon mer allmänt hållen studie där hon
kastat ljus över sinta värderingsgrunder och sitt
personliga sätt att uppleva litteratur. Som det
niu är förstår man in,te alltid den syn som ligger
bakom värderingarna. Elisabeth Tykesson
lösgör gärna en diktad gestalt ur det diktade
sammanhanget och behandlar den som om den vore
en verklig levande människa, så att exempelvis
Hamlet jämföres, inte med någon av Goethes
fiktiva personer uitan med Goethe själv, och
madame Bovary, om vilken man har Flauberts
kända: "Madame Bovary, c’est mo i", blår en
självmörderska som verkligen har funnits och
som kan ställas till ansvar för såna handlingar.
Men strängare besett är det ju inte levande
människor och har aldrig varit det; synsättet
måste i någon mån verka förvillande. Därmed
sammanhänger troligen att essayistens sätt att
avgöra vad som är äkta dikt, respektive icke
äkta, ibland ter sig egendomligt, i varje fall för
anmälaren. Harald Beijer, åt vilken ägnas en
lång essay, värderas som äkta diktare med
påtagliga brister, Tage Aurell snarare som
hantverkare än som originalförfattare. Själv skulle
jag avgjort döma tvärtom: Beijer är en
konstruktör — alltså motsatsen till diktare — som
ibland kan skriva med stor dramatisk furia,
Aurell är i ytterlig grad en konstnär, fast med
egenarten så utpräglat förlagd till det formelfe
att man kanske någon gång inställer sig kritiskt.
Skäl för min ståndpunkt: Aurell som
skildrare av människor har det gemensamt med vår
Skapare att han i dem inblåser en levande ande.
Man kan inte påstå att Elisabeth Tykesson
helt sikyler över bristerna, varken i fallet Beijer
eller i den starkt berömmande studåetn över
Fritz Thorén, vars besynnerligt gammalmodiga
æuvre släpar på så mycken dödvikt, men hon
synes inte tillmäta dem avgörande betydelse.
Hon måste alltså mena, att det i dessa för-
fattares idévärfd eller budskap finns något som
är sant och värdefullt och att de också i stort
sett har lyckats få fram detta med de — låt
vara grova — medel som valts: kolportage,
marionetter, melodram etc. Nåväl, Beijers
grundidé att ont föder ont kan väl ofta bevisas
vara saml och är som tro hållbar, men när det
fordras ett världskrigs utbrott för att
åskådliggöra att skeppsredare Gallo syndade när han
övergav sån fästmö, då börjar man tvåvla också
på idéns riktighet, på budskapets värde. Att de
två arbetslösa samhällsdynamitarderna i "Den
goda gärningen" blir omvända till ett
rättskaffens liv genom att baronen skänker dem
de för gemålens päls reserverade skillingarna
behöver visst inte vara osanning. Men fan tro’t,
sa Relling.
Utvikningen har blivit lång, ty problemet om
diktens översida och undersida är onekligen
intressant och invecklat. Det dyker upp därför
att Elisabeth Tykesson tydligen bygger på
mycket fasta personliga värderingar. Hon ägnar
mest intresse åt verkens innehåll, intränger med
grundlig omsorg i de porträtterade författarnas
åskådning och karakteriserar den med skarpa,
distinkta och fyndigt slående formuleringar.
Hennes prosa är klar och konturfast. Bäst
tycker jag att författarinnan har lyckats i
essayerna om Olle Hedberg, Karen Blixen och
Piraten. Hos Olle Hedberg analyserar hon på
ett intressant sätt fram draget av spiritualistisk
mystik — hans diktning rör sig i två världar
där helt olika lagar gäller; handlingen i några
av hans romaner, skriver författarinnan, pekar
mot "ett efterspel i himlen", och det är denna
syftning som ger hans konst dess överton, dess
spänning. I studien över Karen Blixen tolkar
hon ingående en moniståsk livssyn och ett
författarskap med inslag av besatthet och
demo-nism (och starkt dekadent, bör nog tilläggas).
Essayn om Piraten framhåller särskilt draget
av djupt lidande hos den burleske och makabre
humoristens gestalter.
En viss torrhet i uppfattningen kan man
ibland inte frikänna Elisabeth Tykesson ifrån,
och tonfallet kan någon gång bli en smula
mästran|de. Hennes Hamilet-porträtt kan
knappast kallas poetiskt; den tidstypiskt
ant.iromantiska synpunkten må ha rätt att komma till tals,
men frågan vad som i århundraden har dragit
mänskligheten till den vacklande prinsen vill
gärna träniga sig fram över tändernas stängsel.
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
