Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Knut Jaensson: Återblick på Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
hem", och av vandringen, naken, genom den
svarta oljan i s/s Poljanas tank stannar för
alltid i minnet.
Stoffet är överrikt och sågo artat men ändå
vävt av "de sällsamma vardagliga trådarna
i sjöhistoriens brokiga väv". Tunnklädda misser
kommer ombord för att ta "utan variationer
kodakbilder med smile" och "milsvida stim av
tumlande vänliga springdelfiner" drar förbi
och efterlämnar "alltid saknad". Pianolorna
hamrar oavbrutet sina schlagers på de trista
bordellerna och valhonan med sin unge dyker
upp, försvinner och för "som en ny
övertygande blink havets storhet in i vår hjärna
och tillbedj an".
"Resor utan mål" och "Kap Farväl!" är
egentligen en enda bok, men kanske den senare
står som helhet högst, det är också där man
återfinner de underbara avsnitten från Brasilien
("En tid i Santa Catarina") och från Indien,
exotiska skildringar till vilka det torde vara
svårt att hitta några motstycken i svensk
litteratur.
Man kan säga att Martinson genom sina
nioåriga resor fått göra en kongenial erfarenhet.
Hans natur är som få andras utrustad för att
uppfatta mångfalden: hans vetgirighet är
ofantlig, hans minne ett hästminne och hans
livlighet outtröttlig. Men är han beredd att ta emot
intryck i så gott som obegränsad mängd så kan
han också bevara dem i sitt minnes kylrum
utan att de förlorar i friskhet och arom och
låta dem framträda ur sina källare och
magasiner direkt, utan ramverk, stilistiska
bindemedel och konstruktioner, obekymrad om
litterära seder och bruk.
Likväl skulle den spontaneitet och ständiga
omväxling med vilka reseböckerna så ihärdigt
håller läsaren stimulerad i längden verka
tröttande om man inte också förnam en enhet, en
stillhet, en inre vilopunkt. Vilopunkten är hans
kärlek till det varma, det meditativa, det enkla,
det förbisedda, det humana: den martinsonska
livsvärderingen. På fotvandringen i Brasilien
kommer han till ett vattenfall och sätter sig
"att betrakta och höra":
Tiger och är storögd och låter trolleriet spela. Det
faller timme efter timme och jag är storögd timme
efter timme. Så har jag betett mig vid alla vattenfall
jag besökt. Jag bara sitter, och sen sjunger med dån
stora vattenkosmos. Jag lösgör min ande ur kostym
och kön. Blir bara mottagare. Blir nästan helt ett
barn vid Stora vattenrytaren.
Och på samma vandring tänder han sin
stall-lykta och låter dess ljus kasta sin lilla cirkel
ut i den brasilianska natten på skogarnas buskar
och träd och har sin glädje däråt: "Det är
roligt att äga en lykta. Roligare och mera
hjärtebefriande än att äga stora hus. Roligt att
gå här med en lykta i Brasiliens skogar."
Inramad av subtropisk exotism står dikten
"Enkelhetens land":
Det landet har ej mångfaldsskog men blott ett enda
träd
— på naken hed står nakna väggars rum. —
Där pladdras aldrig tomma ord — väsentligt är dess
liv:
där växer Gud uppå en stängel — stum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
