Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Knut Jaensson: Återblick på Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
in i naturens, samtidigt som genom alla
volymerna i denna naturupplevelsernas och
meditationernas trilogi då och då till fantasins öra
tränger skramlet och dånet från
krigsindustriernas och arméernas förberedelser för det andra
världskriget och till verklighetens öra ljudet av
bombkrevaderna från kriget i Spanien.
Vill man ha ett skolexempel på Martinsons
exceptionella minne kan man gå till de
sommarskildringar som dominerar dessa tre
volymer. De är nämligen, enligt vad deras
upphovsman berättat, skrivna på vintern. Naturligtvis
har Martinson läst en hel del både om
växt-och djurvärlden och naturligtvis har han haft
tillgång till handböcker, men hans minne av det
som han en gång fängslad har stått och
iakttagit är så stort, att han kommer ihåg synen
i detalj. De skildrar små avsnitt av
mellansvensk natur, hagar, skogar, små insjöar, tistlar,
lärkor, insekter, alltså idel allbekanta saker för
en nation bland vars klassiska böcker man
finner Linnés resor och vars författare och
vetenskapsmän skrivit ett otal mer eller mindre
stämningsfulla, mer eller mindre exakt
vetenskapliga naturskildringar. På denna i alla
riktningar genomplöjda mark uppträder nu
Martinson, omstrålad av en upptäckarglädje som
kan jämföras med den som Robinson kände
när han strövade omkring på en för hela
världen okänd ö — och gör visserligen inga nya
upptäckter men får oss att uppleva denna
svenska natur i så intima detaljer, på ett så
personligt sätt och med en sådan inlevelse som
vore den något nytt. Denna överraskande effekt
förklaras inte enbart genom hänvisning till en
speciell blick för detaljer, ett eminent
syn-minine och en glänsande stil: dessa tekniska
förutsättningar för en levande naturbeskrivning
är endast de visserligen ovärderliga medel med
vilkas hjälp han kan uttrycka en på djupet
gående förälskelse. Liksom det finns stora
likheter mellan Martinsons dikter och den
kinesiska lyriken är hans naturskildringar ett slags
motsvarighet till det kinesiska eller japanska
måleriet. Först efter ett årslångt studium,
resulterande i minutiös förtrogenhet med naturens
detaljer, rörelser och skiftningar, och efter att
under perioder av kontemplation inifrån ha
trängt in i naturens väsen anses den
kinesiskjapanska konstnären mogen för måleriet.
Avsikten med denna sidoblick på konsten i Fjärran
Östern är varken att romantisera de
martinsonska naturskildringarna eller att mystifiera.
Utan allt tvivel finns det föga eller ingenting
av metodiska förberedelser bakom Martinsons
naturböcker — hur ivrigt han än, driven av ett
oemotståndligt intresse, har slukat massor av
botanisk och zoologisk litteratur — men ändå
synes mig jämförelsen inte vara helt gripen ur
luften. Jag tror inte det är någon tillfällighet
om man vid läsningen av naturskildringarna i
"Svärmare och harkrank", "Midsommardalen"
och "Det enkla och det svåra" erinrar sig den
japanske målaren Kama i Malraux’ "La
condi-tion humaine" och hans yttrande: "Målning är
detsamma hos oss som hos er människokärlek."
Så mycket är tydligt som att Martinson
utan att lämna de sakliga iakttagelsernas väg
— "stämningen" är ju tvärtom uppbyggd av
idel precisa detaljer — avser att fånga själva
uttrycket i naturens rörelser ("Granar i blåst")
eller charmen hos fjärilar i arbete, liksom en
Degas, fascinerad av dansösernas rytmik, eller
en Tolstoy, fängslad av skönheten hos en
bondflicka räfsande hö, skildrar dem i sin konst.
Fördenskull glömmer Martinson inte det
prosaiska eller hemska i naturens rutinmässiga
vardag utan kan med intensiteten hos en av vitalt
människointresse uppfylld, realistisk
novellförfattare beskriva en scen ur en rovstekels kusligt
begränsade förmiddagstillvaro.
Om han hade levat på 1700-talet skulle
Martinson förmodligen ha upptäckt en eller annan
okänd växt- eller djurart edler beskrivit förlopp
om vilka man dittills hade svävat i okunnighet,
nu får han nöja sig med att med poetisk in-
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
