Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Knut Jaensson: Återblick på Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
son känner sig grips han för första gången
— i varje faü i tryck — av ett slags hatfullhet
som slår gnistor. Hain gör utfall, snabba,
temperamentsfulla och träffande som Strindbergs.
Över vissa sidor i "Verklighet till döds" svävar
faktiskt något av stämningen kring "Tal till
svenska nationen". Hos Martinson verkar dessa
utbrott många gånger direkt befriande och
man säger sig med förtjusning: så skönt att
han kan bli riktigt arg. Hans blixtuppgörelser
med den moderna maskinkulturens groteska hets
är ofta varken mer eller mindre än briljanta:
Och sist korn de tröttkörda åldringarna som med
ett slags katastrofisk plötslighet hade resignerat, halvt
nedsvimmade som för ett klubbslag.
Plötsligt såg man dem rycka till och deras huvud
föll ned i kappan. Ingen ville erkänna att dansen gick
för fort. Att visa sig trött var en av dödssynderna i
civilisationen. Naturlig trötthet var det skottpengar på
och att vara kontemplativ var att vara "trött". Ingen
vågade ens gå i en skog utan att orientera sig
samtidigt, som orienteringslöpare, man skulle prompt
förbinda allt man företog sig med något snabbt utfört
konststycke. Att lyssna på en taltrast utan att
samtidigt springa som en dåre och leta efter någon
triangel eller dylikt ansågs osedligt. Hur lekfullt,
kattaktigt grym tiden blivit kunde man avläsa hos de
moderna åldringarna. De var elakare än förr, hade
ingen ro att läsa och förstod inte vad de läste. Deras
tankar irrade runt i grämelse över att de inte längre
var unga.
Skildringen av frontlivet i Finland och av
det krigshärjade snölandskapet, slutligen, är
— fast naturligtvis i en sober och helt
annorlunda stil — utomordentligt övertygande, på
en gång måttfull och påträngande åskådlig.
Samvetsöm som Martinson är låter han också
sin tvekan och sitt tvivel komma fram. Det är
inte bara mellan raderna som man kan läsa om
hur han måmga gånger våndas över den
uppgift han ansåg sig böra ta på sig: att värva
frivilliga för finska armén. Ingenting är lättare
än att vara efterklok och till och med
efterklok-heten är ibland inte klokare än att den skulle
behöva ha haft ytterligare femtio eller hundra
år på sig — för att bli riktigt klok. Men
helt allmänt kan man väl säga att "Verklighet
til döds" lär oss, liksom den utan tvivel har
lärt Martinson, att om man bör betänka sig
två gånger innan man omfattar en politisk tro,
bör man betänka sig fyra innan man värvar
anhängare för ett praktiskt realiserande av
denna tro, därför att det i inga fina
idealtygs-påsar torde finmas mera orent mjöl än i de
politiska. Dessutom skulle man kunna säga att
känslan, så utomordentligt viktig och värdefull,
likväl inte vet besked om allt. Den kan
entusiasmeras för en sak och en tid därefter avsky
samma sak, den finner "dem som inte deliar
våra antipatier antipatiska", för att tala med
Valéry. Den har på höjdpunkten av entusiasm
en benägenhet att tro sig vara ensam i
besittning av rätten och sanningen. Och det är just
på den punkten som man, rent principiellt, vill
göra en anmärkning mot "Verklighet till döds",
en anmärkning som Martinson med visshet
instämmer i.
Detta om känslans begränsning och
missgrepp.
Man kan vända sig mot det ohållbara i
"Verklighet till döds" men man kan knappast
kalla den för en misslyckad bok. Det måste man
däremot säga att "Den förlorade jaguaren" är.
Delvis kanske för att den är en samling
heterogena brottstycken ur olika böcker, men framför
allt därför att det ena av dessa brottstycken, och
just det som utgör själva berättelsens ram och
bär dess "intrig" och tendens, är dåligt.
Pojkarna Svens, Jöns’ och Håkans
pappersfysionomier rör oss inte i ryggen. Det i sig självt
ytterst legitima angreppet på filmen skulle
aldrig ha satts på novellistiska fötter och
skickats i väg till Brasilien. Men i "Jaguaren"
finns dess bättre andra saker än filmbitna
gossar.
Där finns en utomordentlig novell, jämförlig
med Lagerkvists bästa, den som handlar om
den uttjänta modern som av familjen lovades
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
